Malin Engelbrektsson: ”Livet är inte Paradise Hotel”

Jag harlust att skrika, skällaut den därrektorn som jämförskitsnack och kränkningarmed Paradise Hotel, som anser att det tillhörkontakten med andra. Tjejen som har blivit utsatt förfysiska och psykiska kränkningarav två tjejeri sin klass under ett helt år,på enskola i värmland,har inte levt i en dokusåpa.Nej, hon har levt i ett helvete av mobbning, som rektorn förbiser.

Det härärett så sjukttydligt exempel på huren av mångamedarbetare runt om i Sveriges skolor blundar förmobbning. Fördet ärjust det, skolpersonal som lärareoch rektorer kan vara lika skickliga påatt plötsligtfå sinaögonfyllda med grus, som mobbarna ärskickliga på atttortera sitt offer.

”Hora”och ”jävlavidriga äckel”– de därorden skärsom knivar hos en person som blir mobbad. Det ärgrejer som man inte skiter i att ta åtsig, fördet görman, så jävlamycket. De gårpå repeati huvudet dygnets alla sekunder, minuter och timmar. Man kännersig tom, värdelös,ensam.

Livetäringen dokusåpasom sändspå tv.

Närska lärareoch rektorer förståatt ryktesspridning, kränkandemeddelanden på socialamedier, skitsnack och kalla blickar i skolkorridoren inte ärokej? Det äringenting som ”tillhörkontakten med andra” –det ärnågotsom kallas förpsykisk mobbning! Att vara lärareinnebärså mycketmer änatt bara dela din kunskap, det handlar om att göraoch forma skolan till en plats däreleverna ärtrygga. Och om man som lärareeller rektor gårrunt med filosofin om att skolan, livet, ärsom Paradise Hotel – dåär det dags att börjafundera på attbyta jobb (eller kanske sökatill programmet själv?).

Jagslutar aldrig tjata om det här,men den enda som har rättenatt definiera om personen ärmobbad eller inte ärden som kännersig utsatt. Jag förstårinte hur man som medarbetare påen skola fullkomligt kan ge fani sina elevers välmåenden.Det ärju exakt det det handlar om, att man låtitmobbningen fortsättautan ingripande. I ställethar man ståttoch sett på.

”Menvi lärarekan ju inte se allt som händeri korridorerna” – detdärärbullshit. Att se om någondrar sig undan pårasterna och sökertrygghet i ett tomt klassrum, att se en växandefrånvaro,sjunkande betyg och och en avskildhet frånomvärldenärsuperenkelt att se i korridorerna och klassrummen. ”Vihar så mycketatt göraatt vi inte hinner se alla elever till deras individuella behov”är ocksåen ren lögn.

Det gåratt se och upptäckade därsmå detaljernasom kan vara varningssignaler påatt en elever ärmobbad. Det enda som krävsav all skolpersonal ärviljan att vågase det, att inte sticka ner huvudet i sanden som om man vore någonjäklastruts. Men eftersom alltfler av skolornas personal verkar trivas medatt vara långhalsadefåglarsom gåri ide så fortett problem gällandemobbning uppstår,ärdet inte konstigt att den därblindheten existerar.

Hallå,det ärdags att vakna och sluta skylla ifrånsig på detena och det andra. Ta modet till er och bli medmänskliga(annars kanske ni förblirstrutsar förevigt)!

MalinEngelbrektsson,
Frilansjournalist,kröniköroch författare