"Sju punkter som visar bristerna i Löfvens jobbpolitik"

Under helgen som gick skulle Socialdemokraterna ta nya steg mot det jobbmål som på goda grunder kritiserats stenhårt för att vara orealistiskt. Visst tog man nya steg – men tyvärr åt helt fel håll.

När man pratar om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 ska man ha klart för sig att den politik man i stakat ut på sin kongress tyvärr innebär en stor risk för att arbetslösheten ökar.

LÄS ÄVEN: Nu ska föräldradagarna delas – helt lika

Under helgens kongress har man beslutat att titta på ytterligare höjningar av ”vissa skatter”. Att höja skatterna för att företagen ska ha råd att anställa fler är precis lika bakvänt som om tro att en privatperson får bättre ekonomi genom högre hyra eller dyrare telefonabonnemang.

LÄS ÄVEN: Här avslöjas jobbluffen – så lurades väljarna av Socialdemokraterna

Socialdemokraterna pratar konstant om jobben – men väldigt mycket tyder på att ”jobbagendan” främst är en ordlek utan förankring i verkligheten.

Jag väljer att lyfta fram sju punkter (det skulle kunna vara betydligt fler) som får illustrera bristerna i Stefan Löfvens jobbpolitik.

● Finanspolitiska rådet dömer ut Socialdemokraternas jobbpolitik. Regeringens egen expertmyndighet är tydliga med att Löfvens politik är otillräcklig. Den kritiken har statsministern valt att inte lyssna på och avfärda genom att kalla experterna för ”förståsigpåare”. Det är inte att ta jobbpolitiken på allvar

● Arbetsförmedlingen fungerar riktigt dåligt. Löfven hävdar själv att 80 000 fler jobb skulle kunna förmedlas om matchningen fungerar bättre. Centerpartiet har för länge sedan sett det problemet och vill därför se en omfattande reformering där myndigheten utsätts för konkurrens och en jobbfixarpeng delas ut till den förmedlare som får den jobbsökande i varaktigt arbete. Därför startade Alliansen en översyn av Arbetsförmedlingen, som Löfvens regering nu lagt ner i förtid. Hur det ska förbättra matchningen är det svårt att begripa.

● Finansdepartementet har slutat redovisa jobbeffekterna av regeringens förslag, vilket tydligt visar att man inte gärna skyltar med effekterna av sina förslag.

● Löfven hänvisar ofta till Tyskland – som i dagsläget har lägst arbetslöshet – samtidigt som han själv säger nej till i princip allt som faktiskt gjorts i Tyskland. Exempelvis motsätter sig Socialdemokraterna flexicurity och den framgångsrika tyska modellen med lärlingsjobb som Centerpartiet driver.

● När OECD listar vad Sverige skulle kunna göra för att öka jobbtillväxten pekar man på moderniseringar av arbetsrätten, lönebildningen och att förbättra Arbetsförmedlingens förmåga att matcha arbetssökande mot arbetsgivare. Regeringen gör i praktiken ingenting av detta. Istället för nya jobb hittar man på nya ord som industrikansler och innovationskatapult.

● Regeringen bedömer själva att deras budget sänker sysselsättningen och BNP. Man bedömer alltså själva att deras egen politik tar Sverige längre ifrån EU:s lägsta arbetslöshet.

● Man bedömer att jämviktsarbetslösheten kommer att vara på samma nivå eller något högre 2019 jämfört med i dag. Förväntar sig Löfven ett mirakel under det sista året fram till år 2020?

Centerpartiet visar att det finns en annan väg framåt. Genom att satsa på att sänka kostnader och förenkla reglerna för jobbskaparna i de små och växande företagen, öppna upp för optionsprogram och satsa på bättre matchning och nya lärlingsjobb maximerar vi den svenska jobbskaparpotentialen.

En fullt rimlig slutsats av detta är att ”jobbagendan” om EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020 är ett retoriskt luftslott som tyvärr kommer att gå ut över människors chans till jobb.

Emil Källström,
Ekonomiskpolitisk talesperson, Centerpartiet