Agge Angusson skriver att vi måste sprida kunskap för att stoppa rasismen från att växa.
I dag är jag 23 år gammal och funderar väldigt mycket på allt och inget. Jag funderar på vad min utbildning innehöll och jag ser kopplingar till hur samhället ser ut i dag utan att anstränga mig, kanske beror det på glasögonen jag använder i dag.
När jag gick i grundskolan fick vi börja lära oss om historia. Det var allt ifrån dinosaurierna, stenåldern och romarriket till industrialiseringen av Sverige, slavhandeln och andra världskriget. Från samma tid (årskurs 4-6) har jag en minnesbild som förföljer mig och stör min sinnesfrid. Jag hade kommit i konflikt med en mörkhyad klasskamrat. Hen stod längst ned vid trappans början. Jag stod längst upp med min vän. Jag var arg. I affekt skrek jag ut en kombination av flera dåliga ord bland annat n-ordet.
Jag hade ett speciellt intresse för krigshistoria som också snabbt tog mig in på banan om mänskliga rättigheter. Inte minst just slavhandeln och andra världskriget var spännande. Jag fick bra betyg när det väl var dags för sånt. Men vad fick vi lära oss egentligen? Slavhandelslektionerna fokuserade på andra europeiska länder och USA. Sveriges del nämndes inte alls eller knappt alls.
När vi studerade andra världskriget låg allt fokus på Tyskland. Segrarna hade skrivit historien. Inte lärde vi oss om vilka hemskheter som pågått i Sovjet, liknande de i tyska arbetsläger. Inte heller fanns det information om judehatet i Sverige. Varför lärde vi oss inget om judeförföljelserna? Varför lärde vi oss inget om hur många svenskar som stöttade Hitler så pass mycket att de faktiskt anslöt sig till hans armé? Varför lärde vi oss inget om hur rasism är en följd av samhällets ekonomiska strukturer?
Jag undrar.
Förundran leder mig till slutsatsen att: Sverige har varit betydligt undermåttliga i bearbetningen av sin egna mörka historia. Detta leder till, tror jag, att idéer som var allmänna under ovan nämnda tidsperioder, lättare tar vid nu när den ekonomiska och sociala oron världen över åter är ett faktum.
Smygrasisten har funnits hela tiden. Fram tills nu har den vetat att idéerna inte är populära. Hen har aldrig sett sig som en rasist för rasism är ju typiskt tyskt eller amerikanskt. Men nu, nu finns det politiska företrädare som lockar smygrasister att sluta upp med smygandet. Det blåser vindar i inte minst hela Europa som straffar oss för att vi inte fullt ut tagit bearbetningen på allvar samt för att vi låtit kapitalismen bita sig fast i ett samhället och ökat de sociala och ekonomiska klyftorna.
Samtidigt har en del länder gjort ett bättre jobb än Sverige, när det kommer till bearbetning av sin historia, vill jag faktiskt påstå. Men vad gör det när så många andra snarare borstat smutsen under mattan?
Som liten kunde jag hamnat på helt fel väg. Jag hade alla förutsättningar för att bli en redig rasist. Som tur är fann jag en annan väg. Men vad gör det om 15-20 procent av Sveriges väljare kring de allmänna valen röstar på det främlingsfientligaste partiet på länge? Ett parti som oavsett rötter återkommande visar på nyfascistiska värdegrunder. Bristen på respekt för människors olikheter och Sveriges demokratiska institutioner är några nyfascistiska exempel.
En reformerad utbildning är ett behov större än någonsin. Nästa generation måste fostras bättre, måste lära sig av våra misstag så att de inte begås på nytt. Nästa generation måste skolas i maktstrukturernas innebörd och påverkan. Än är det inte försent.
Förhoppningsvis.
Agge Angusson,
Ordförande SSU Staffanstorp
Agge Angusson är ordförande SSU Staffanstorp.
Följ honom på Twitter: @skaanepaag
