"Rör inte vår aborträtt – en gravid kropp ska inte fängslas"

Uppenbarligen tar abortdebatten aldrig slut. I år är det 40 år sedan Sverige äntligen införde fri abort. En skulle kunna tro att debatten åtminstone i Sverige därmed nått sitt slut, men nej. I dag finns inte bara partier utan även organisationer som förespråkar en strängare abortlag. Själv förstår jag inte hur abortmotståndet fått så stort gensvar.

Första gången jag hörde talas om det var jag nio år och läste i en tidning jag fått tag på. Jag blev först förvånad över att att det var möjligt att göra något sådant. Men inte en sekund tyckte jag att det var hemskt, trots att jag var liten och nyss fått ett småsyskon. Jag tänkte bara att det var självklart att någon som inte ville ha barn inte skulle tvingas ha ett barn. I dag har jag förstås lite större insikt i frågan men svaret är lika glasklart – för mig.

LÄS MER: Nicole Rydén: "Du kan inte hata en rasist"

Malin Schelin från organisationen Ja till livet skrev att vi måste sträva mot en nollvision mot abort. Och ja, det bästa vore om aborter inte behövdes, att ingen som inte ville blev gravid. Men tyvärr är det inte så och det kommer alltid, oavsett hur försiktiga folk är, finnas de som blir oönskat gravida. Inget preventivmedel är 100 procent säkert och att använda argumentet: "Är man inte redo att ta hand om ett barn är man inte redo att ha sex", kan vi alla komma överens om är lönlöst, för ingen har någonsin följt det.

I abortdebatten har jag aldrig förstått fixeringen vid tiden efter födseln i stället för att fokusera på själva graviditeten. Genom att sätta fokus efter födseln verkar det som att barnet när det är utanför livmodern är det stora problemet, trots att det går adoptera bort barnet om en inte vill behålla det. Att det kan vara själva graviditeten som är problemet ses ofta förbi vilket egentligen är konstigt, för graviditeten kan ingen annan överta. Den kan visserligen gå relativt smärtfritt men den kan också vara hemsk, även för de som vill ha barn.

I FN:s mänskliga rättigheter fastslås rätten till ens egen kropp och rätten till att styra över ens reproduktion. För det är totalt orimligt att kräva att någon ska låna ut sin kropp åt något som i värsta fall kan innebära ens död. I detta fall måste faktiskt den gravidas rättigheter och liv gå före det potentiella barnets, för det är faktiskt inte säkert att fostret klarar sig medan den gravida i allra högsta grad är levande, har känslor och vilja.

Malin skriver också att många som har gjort abort har fått ångest efteråt och känner sig kluvna. Det är inte konstigt, en abort är inte något en gör för att "prova på". Abort är något en gör för att den är den sista utvägen. Sedan kanske inte abort är för alla, vissa kanske mår bättre av att ändå fullfölja graviditeten och behålla eller adoptera bort barnet och då är de fria att göra så.

Det viktiga är att valet mellan att göra abort eller inte göra abort finns och är öppet, tillgängligt och utan skuld och skam. För jag kan hålla med om att tanken på att göra en abort är smått skrämmande, men tanken på att bli oönskat gravid och inte kunna göra något åt det skrämmer mig betydligt mer. Att fängsla någons kropp i nio månader för några sekunders glömska eller att en bit latex inte höll tätt vore troligtvis det hårdaste straffet för det mildaste brottet vi har.

Lovisa Lindgren