"Hur kan jag någonsin älska en man igen när jag hatar dem?"

Jag är heterosexuell, kvinna och jag längtar efter att få dela min vardag med en livspartner. Men jag hatar män.

(Ja, jag menar män som grupp.)

Jag har levt som kvinna i ett patriarkalt samhälle i hela mitt liv. Mitt utseende och "kvinnlighet" har blivit ständigt recenserat. Jag är berövad på att se mig själv i spegeln utan ögon påverkade av den rådande smalnormen. Jag har fått jobba hårdare för jobbpositioner än manliga kollegor – trots att jag haft både högre utbildning och längre erfarenhet.

Jag blir cat callad när jag går och handlar. Jag har gått med på tjatsex fast jag inte ville. Jag blir i förbifarten smekt över rumpan av män när jag är på krogen. Jag känner flera kvinnor som blivit mordhotade av sina manliga ex. Jag är rädd när jag går hem ensam på kvällen, och så vidare. För många kvinnor är detta vardag. Det är såpass normaliserat att jag vågar påstå att de flesta inte ens reflekterar över att dessa saker bör vara oacceptabla i ett jämställt samhälle.

Vi lever i ett patriarkat där män är överordnade kvinnor, innehar flest högt uppsatta chefsjobb, tjänar mer än kvinnor för lika arbete och överlag får ta större plats och talutrymme än kvinnor, och så vidare. Trots dessa privilegier är det ändå män som står för majoriteten av våldsbrott, majoriteten av våldtäkter, som trakasserar, förföljer och misshandlar kvinnor. För att rättfärdiga att det ser ut så här så måste man väl ändå anta att det beror på att kvinnor är sämre, och ja – inte lika mycket värda som män? Det andra alternativet borde vara att erkänna att kvinnor som grupp är förtryckta av män som grupp.

Trots att jag hela tiden levt underkastad män, så var det inte förrän jag personligen (och framförallt i förlängningen – mitt barn), blev allvarligt utsatt för en mans förkastliga kvinnosyn som jag trillade över branten till manshatets tillsynes oåterkalleliga dal. Det är som att jag tänt lampan så att varje jargong, attityd och härskarteknik blir så bländande upplyst att jag måste titta bort, och jag kan inte – hur mycket jag än vill – hitta knappen för att släcka ner och göra allt dunkelt igen.

Jag undrar hur jag ska kunna träffa en framtida livspartner, när jag mår illa när jag ska betala mina varor och mannen i kassan säger: "Var det bra så, tjejen?" Det äckel som vältrar sig i mig när han säger så går inte att beskriva. "Tjejen", det är så förminskande att säga så till en vuxen människa. Jag slår vad om att han inte blivit kallad "grabben" i dag.

Han är ingen dålig människa, kassaexpediten. Han vet inte vad hans ordval gör med mig. Han menar ju väl. Men hans välmening spelar ingen roll, för det är nämligen inte honom jag hatar. Det är mansnormen jag hatar, det är machokulturen jag hatar. Den som han blivit uppvuxen, uppfostrad och tvingad in i. Nej, att han menar väl är irrelevant, eftersom hans ord när han kallar mig "tjejen" ändå vittnar om hur han ser mig.

De små sakerna som män gör, som får mig att undra om jag någonsin kan bli förälskad igen.

Charlotte Johansson