"Sluta behandla oss sjuksköterskor illa"

Jag vill börja med att understryka att jag, trots allt och hur eller hur, älskar mitt jobb. Jag trivs som fisken i vattnet när jag är omringad av det välordnade kaos som en akutmottagning utgör. Jag har världens bästa arbetskamrater och finner en enorm glädje i att sida vid sida med dessa hjälpa människor som mår dåligt eller farit illa.

Men.

Men, det finns tillfällen då jag undrar hur vissa av våra patienter med anhöriga resonerar. Stunder när jag inte för mitt liv kan förstå hur folk beter sig. Exempel? Ni ska få ett par.

Det första exemplet är att så fort en viss sorts patienter stiger in på sjukhuset, vårdcentralen eller i ambulansen, så upphör det egna ansvaret att gälla. Oavsett om man så bara råkar ha en sticka i fingret. Någon annan får skjutsa mig på bår eller i rullstol – jag är ju sjuk! Då kan jag inte använda benen! Att personen för två sekunder sedan gick helt obehindrat verkar inte betyda något alls.

Det samma gäller mat och eventuell hemtransport. Patienter, nästan uteslutande de som är minst sjuka, ringer på klockan och säger uppfodrande: "Jag har inte ätit sedan klockan åtta! Inte min fru heller!" Lite som en befallning och anklagelse. Som om det är mitt fel att de inte ätit. Oftast säger de heller inget mer. Som om de väntar på att jag ska akutlarma och högt vråla: "Vi behöver en smörgås hit! Fort!" Hur dessa människor gör hemma, när de blir hungriga, är höljt i dunkel.

Om vi åter tar patientexemplet med stickan i fingret. Även om personen varit så smart att den inte belastat ambulansen med sin skada (inte alltid fallet), och tagit sig själv till sjukhuset, så verkar hemgången plötsligt blivit lika komplicerad som Frodos promenad till Mordor. "Hur ska jag ta mig hem?!"

Ja, hur brukar du göra i vanliga fall?

Vad jag menar är: Självklart hjälper vi er! Det är ju därför vi är här! Men, de flesta av er är också vuxna människor. Så, även om ni hamnat på ett sjukhus kanske man kan få önska att ni ska bete er som sådana med? Speciellt ni som inte ska dö eller är allvarligt sjuka just i dag.

Detta gäller alltså er som:

• Säger att ni är "lågtempare" när jag säger att ni inte har feber.

• Uppger att ni har tio av tio i smärtuppskattning, men ändå har tid att fippla med mobilen mellan varven.

• Ringer på klockan när det efter ett blodprov blöder igenom den tuss du fått att hålla över insticket. Gärna med armen fritt hängande från kroppen, så att det rinner blod överallt. Om det blöder på dig hemma, sätter du då inget över såret? Blir du alltid handlingsförlamad vid synen av blod?

• Har feber, huvudvärk eller annan smärta, men inte tagit ens en endaste liten Panodil innan ni beställde en ambulans.

Kort och gott, kära patient och anhörig vill jag, och mina kollegor, bli bemötta med lite allmänt folkhyfs och respekt. Du går väl inte till en restaurang och ber servitören skära ditt käk eller hur? Bränner dig på maten och skäller på kocken för att soppan var för varm?

Nej, just det.

Lite samma är det med sjukhus faktiskt.

Sebastian Avindell