"Han har bott här i två och ett halvt år men har inte en enda vän"

Jag arbetar med en man som inte har någonting kvar i sitt hemland Syrien. Han ägde en stor klädesfabrik och var utbildad skräddare. Han pratar glatt om fabriken och om hur glad han är att den bombades på natten i stället för på dagen så att ingen av hans anställda skadades.

Han går praktik på ålderdomshemmet där jag är vikarie, och jag har fått arbeta på samma avdelningen och på samma schema som honom den senaste månaden. Han går praktik via Arbetsförmedlingen för att de inte längre ville betala hans pågående utbildning, för han var inte tillräckligt duktig på svenska. Nu måste han lära sig svenska på egen hand, på praktiken och på fritiden, innan han får fortsätta sin utbildning eller kan skaffa ett riktigt jobb. Men det finns ännu ett problem, tyvärr.

Innan han kom till Sverige fick han bo på Kuba i sex månader. Där skaffade han ett trettiotal vänner, var ute och dansade och trivdes jättebra. Han ville stanna där, men av någon anledning gick det inte. Han fick då flytta till Sverige, eftersom att han absolut inte vill tillbaka till den ständiga rädslan i Syrien.

LÄS MER: "Jämställdhetshetsen förstör mitt dejtingliv"

Nu har han bott här i två och ett halvt år, två år längre än han var i Kuba. Han har lärt sig svenska, den är lite knagglig men ändå väldigt lätt att förstå. Han har försökt att plugga och har skaffat sig en praktik. Han har inte skaffat sig en enda vän, och det har bidragit till att hans svenska inte är så bra som den hade kunnat vara.

Han hälsar artigt på sina grannar, han hälsar när han sätter sig bredvid någon på bussen och han hälsar på alla som går förbi honom. Så gör man i hans hemland, och så gör han även här. På bussen har han åtskilliga gånger fått höra att han ska vara tyst och även att personer sätter i hörlurar i öronen i stället för att hälsa tillbaka. Hans grannar är likadana. Han försöker föra en konversation, men får inget annat än negativ respons.

LÄS MER: "Betnér vet inte vad han pratar om – jag har sett Rosengård brinna"

Han är nu rädd för att hälsa på personer, för att han inte orkar få så mycket onda blickar. Han går med blicken ned på bussen och står gärna upp i stället för att sätta sig bredvid någon.

Han är en människa. En människa som har bott här i två och ett halvt år och troligen kommer att bo här i resten av sitt liv. Han känner sig redan nedvärderad och hatad. HATAD.

Jag skäms över Sverige. Jag skäms att människor tar sig friheten att hata en annan människa. En människa som troligen är den trevligaste du har stött på under hela dagen.

Ida Gustavsson