Sofia Larsson-Stern: "Jag ber dig inte att gå hela vägen - jag ber dig bara att gå halvvägs. Möt mig halvvägs, Molly Sandén"
Du känner inte till mig, Molly Sandén. Men jag känner till dig. Och vi har något gemensamt.
I går när jag promenerade förbi Götaplatsen hemma i Göteborg, gick det inte att missa att något var på gång. Rix FM-festivalen, med en kompott av artister. Jag och min pojkvän lyssnade ett tag, och den största rösten var utan tvekan din. Du tar plats på scen! Både med röst och närvaro. Jag är så imponerad!
Du är bara ett år äldre än mig, men du når ut till så många fler. Påverkar så många fler. Peppar och stöttar så många fler. Inspirerar så många fler. Jag beundrar verkligen det jobb du gör, i kampen mot skeva kroppsideal, i kampen mot mobbing. Ditt driv är helt fantastiskt, och du har redan gjort så mycket mer än många gör under en hel livstid.
Du gör helt enkelt mer än vad många förväntar sig. Men jag förväntar mig lite, lite till. Och om du nu läser det här, Molly, så sluta inte än. Jag ska förklara vad jag menar.
För sju år sedan fick jag min diagnos. 2008: liten, livrädd och ensammast i världen.
För tre år sedan fick du samma diagnos. 2012: kanske kände du likadant?
Så vi har något gemensamt, du och jag. Vi har typ 1-diabetes. Men vi lever helt olika liv. Du såg nog din diabetes som en vägbula, ett hinder att ta dig över för att sedan kunna fortsätta på den väg du gick sedan tidigare. Upp på scen, gå vidare med ditt liv. Jag, däremot, lät min sjukdom bli min drivkraft och karriär. Min hjärtefråga blev att hjälpa andra i samma situation. I dag driver jag en av Sveriges största renodlade diabetesbloggar, är egenföretagare och marknadsföringskonsult åt ett annat diabetesrelaterat företag - men når inte ut till en bråkdel av den publik som du gör.
Jag förväntar mig inte att du ska företräda vår sjukdom, eller att du ska "ge diabetes ett ansikte". Det är att be om för mycket. Jag förstår att du lever ditt liv, och att din diabetes inte på något sätt är huvudfokus. Det ska den inte vara, inte i någon diabetikers liv.
Men. Du har enorma mängder fans och följare. Och på senare tid har du i någon artikel berättat lite mer om din sjukdom. Men jag skulle vilja att du tog ytterligare ett steg.
Jag skulle vilja att du någon gång använde hashtagen #ÖPPENDIABETES på Instagram.
Jag skulle vilja att du drog i dina trådar och hjälper oss att få till en TV-sänd gala till förmån för diabetesforskning.
Jag skulle vilja att du visar din diabetes då och då - för att demonstrera för alla de diabetiker som i dag skäms över och/eller döljer sin sjukdom att det inte är något ovanligt, fult eller skamfyllt.
Jag ber dig inte att gå hela vägen - jag ber dig bara att gå halvvägs. Möt mig halvvägs, Molly Sandén.
Om du mot alla odds läser detta - och mot ännu fler odds vill komma i kontakt med mig - hör då gärna av dig till mig; diabetesia@hotmail.com.
Med vänliga hälsningar,
Sofia Larsson-Stern är 22 år gammal och bor i Göteborg. Hon drabbades av typ 1-diabetes - en autoimmun, kronisk sjukdom - när hon var 15 år gammal. I dag driver hon en diabetesblogg, är egenföretagare och marknadsföringskonsult åt ett diabetesrelaterat företag.
Hon jobbar på heltid och helhjärtat med att sprida kunskap om sjukdomen, och med att berätta om hur det är att leva i ett samhälle där kunskap kring diabetes är en bristvara.
Läs mer på hennes blogg: diabetesia.se
Gilla henne på Facebook: facebook.com/diabetesia
Följ henne på Instagram: @diabetesia.se
