MUF Stockholm: "Är gatan till för bilar eller för människor?"

En av sommarens mest märkliga rapporter presenterades nyligen av Stockholms Handelskammare för den lokala näringslivspolitiken. I Stockholms Handelskammares rapport ”Framtidens buss är elektrisk – satsa på elbuss istället för spårväg” framställs elbuss och tunnelbana som universallösningar. Rapporten om den elektriska bussens fördelar och potential visade sig framför allt innehålla ett generalangrepp på spårvägar. Kritik väcktes av trafikexpertisen som ställde sig frågan varför Handelskammaren agerar så partiskt för att skydda medlemmarnas vinstintressen. Dessa är av uppfattningen att kollektivtrafik inte ska prioriteras på bekostnad av en reducering av biltrafiken.

Till saken hör att spårvagnar kännetecknas av att ha en avsevärt högre attraktionskraft bland bilister i jämförelse med bussar eftersom spårvagnens komfort är överlägsen bussens. Tunnelbanan uppfyller samma komfort men när resenärerna stoppas ner i underjorden lämnas fältet fritt för biltrafiken att fortsätta att breda ut sig. Vem är gatuutrymmet egentligen till för? Bilar eller människor?

MUF Stockholm bevakar debatten och välkomnar elektriskt drivna bussar. Allt som kan göras för att reducera avgasutsläpp och buller är bra. Det betyder att diesel, gas- och etanoldrivna bussar i framtiden kan ersättas av energieffektiva och miljövänliga bussar. Men trots allt är elbussen fortfarande bara en buss, även om den är eldriven. I frågan om lämpliga trafikslag för urbana miljöer tycks Handelskammaren ha missat att behovet av spårväg ökar när bussens begränsade kapacitetsförmåga inte räcker, eftersom en 40 meter lång spårvagn rymmer mer än dubbelt så många passagerare som en ledbuss.

Tack vare Alliansen i landstinget kunde busslinje 47 ersättas med spårväg mellan City och Djurgården år 2010 vilket har resulterat i årliga resandeökningar på över 20 % och rekordhög kundnöjdhet bland resenärerna. Driftskostnaderna, som utgör en stor del av SL:s utgifter, kunde effektiviseras eftersom 6 spårvagnar kan transportera fler resenärer än de 20 bussar som tidigare behövdes för att tillgodose samma behov. I samband med kostnadsberäkningar för anskaffning av fordon och system måste man även beakta vilken livslängd dessa har. Fordon som går på räls håller länge och livslängden på 30 år för spårvagnar vilken anges i rapporten är för kort. Den egentliga livslängden räknas till tre gånger längre än bussens. Med en så mycket högre fordonslivslängd kan investeringen ses som hämtbar.

Vi anser att en stark Handelskammare som lyfter handeln och gynnar Stockholms utveckling är bra för stadens tillväxt så länge den agerar opartiskt och grundar sig på korrekta ställningstaganden. Fler parkeringsplatser och ökad biltrafik i innerstaden gynnar varken handeln eller tillväxten. Statistik från Stockholms Stads Utrednings- och Statistikkontor, USK visar att innerstadens företagare i stället gynnas av bredare trottoarer eller gågator dit konsumenterna huvudsakligen tar sig till fots med cykel eller kollektivtrafik.

Det är inte för sent för Handelskammaren att göra samma hemläxa som Moderaterna har gjort och inse att alla trafikslag behövs. Spårvagnar är ingen universallösning lika lite som förbifarten, elbussen eller tunnelbanan är. Alla transportsätt bör utredas förbehållslöst och på sakliga grunder, oavsett om det handlar om vägtrafik eller kollektivtrafik. Vi ska inte stirra oss blinda på en enda teknik. Men vi måste utnyttja den bästa tekniken där det är uppenbart att den lämpar sig bäst.

Nu ser vi fram emot att Stockholms Handelskammare höjer blicken från sina stadsplaneringsböcker från 60-talet för att istället ta intryck av Köpenhamn, Paris, Washington och andra framåtsträvande städer som planerar för framtiden, inte enbart för trafiklösningar som är anpassade efter folkhemmets bilar.

Carl Nordblom, Moderata Ungdomsförbundet Stockholm
Carl Henrik Linder, Moderata Ungdomsförbundet Stockholm