"Sverige måste släppa hybrisen och ändra sin invandringspolitik"

Nu är de uppe i nära 20 eller kanske till och med 25 procent. Sverigedemokraterna må vara ett "enfrågeparti" och många kanske tycker att det finns andra viktigare frågor, men tydligen finns det tillräckligt många svenskar som tycker att invandringsdebatten borde vara på dagordningen. Ja, det är fullt legitimt att vilja prata om invandring som företeelse, om hur den påverkar samhälle, om vilka nivåer är rimliga samt om den har gått över styr.

I och med den odemokratiska "decemberöverenskommelsen" har de etablerade partierna sagt att de inte ens är beredda att diskutera frågan med Sverigedemokraterna. Denna arroganta inställning kanske bottnar i vissa politikers inställning att Sverige är, för att använda Ann-Sofie Dahls uttryck: "Den moraliska stormakten". Lite mer ödmjukhet och insikt skulle förmodligen tjäna landet bättre i det här fallet.

"Men vi får absolut inte låta Sverigedemokraterna sätta dagordningen", har vi hört från många av de etablerade partierna i ett försök att rättfärdiga deras gemensamma beslut att frysa ut Sverigedemokraterna ur diskussionen. I det här fallet skulle lite demokrati väl räcka långt. Man behöver inte tycka om Sverigedemokraternas bakgrund, representanter eller politik, men man kan väl sätta igång en diskussion med folkvalda representanter som tydligen nu står för en femtedel av befolkningen. För att om de etablerade partierna fortsätter hävda sin moraliska övermakt, så kommer de snart att behöva finna sig i att Sverigedemokraterna representerar inte blott en femtedel av den svenska befolkningen, utan kanske en tredjedel eller mer.

Och är Sverigedemokraterna verkligen ett "enfrågeparti" så borde Sverigedemokraternas inflytande sina om man kan hitta en rimlig lösning till denna fråga, en lösning som inte bara partiledarna utan självt det svenska folket kan acceptera. Vem vet. Kanske bara genom att ta upp frågan, kommer Sverigedemokraternas representanter att mjukna lite från positioner som har polariserats allt mer sedan de andra partierna har försökt osynliggöra dem.

Och hur än blåögt det låter, borde vi inte i alla fall sätta på prov här den väldigt svenska Bamse-inställningen att bästa sättet att bli av med sina ovänner är att göra dem till sina vänner?

Om detta går med Sverigedemokraterna vet jag inte, men en sak vet jag, och det är att kompromiss är en väsentlig del av demokrati. Och för att kompromissa, så måste man faktiskt börja med att prata med varandra.

Här ser vi dessutom en svaghet med partisystemet vi har i Sverige, där politikerna på något sätt är tvungna att vara mer lojala mot själva partistyrelsen än mot väljarna som de är valda av. Gäller såklart även Sverigedemokraterna. Vi borde faktiskt fundera på hur vi kan ändra på detta så att våra folkvalda representanter representerar framförallt oss, och det inte bara är partipamparna som styr. Kanske då hade riksdagen vågat ta upp invandringsfrågan för länge sedan och hittat en gångbar och hållbar lösning, kanske en kompromiss då.

Även om Sverigedemokraterna från början var ett nazistparti, så spelar det just nu i detta sammanhang ingen roll. Det som spelar roll är att en avsevärd del av vår befolkning tycker att invandringen har spårat ur och Sverigedemokraterna är de enda som vekar vara lyhörda för denna inställning. Darför är det bara en naturlig konsekvens att de växer. Dessutom har de andra partierna kanske vållat en del trotsreaktioner genom att etikettera som "rasister" folk som inte håller med denna och förra regeringens invandringspolitik.

Jag förstår att Sverigedemokraterna har, minst sagt, väldigt skumma rötter, ändå tycker jag att vi borde väl tillåta möjligheten att partiet kan evolvera i en positiv riktning. Det är enligt min uppfattning en svensk värdering att tro att folk kan förändras, att folk faktiskt kan bli bättre om de vill. Kanske kan lite dialog främja ömsesidig förståelse som kan leda till en förbättring även här. Fast det tog lite tid, blev vargen till slut Bamses kompis, eller hur?

Oavsett vargen och oavsett om denna tanke är orealistisk och oavsett om Sverigedemokraterna bara är opportunister som försöker utnyttja situationen, så är kravet att diskutera invandringsfrågan fullt legitimt. Man behöver inte tycka om Sverigedemokraterna. Men när man försöker göra policy, så borde allt handla om själva de politiska frågorna och man måste kunna få prata. Håll näsan om så behövs – men prata för helsike. Genom att vägra ens komma i samtal om ämnet, så har de andra partierna faktiskt tillåtit Sverigedemokraterna att äga det.

Hur som helst är det äntligen dags att släppa storhetsvansinnet att vi självmant måste rädda hela världen på egen hand. Det räcker gott och väl om vi inför en vettig, human invandringspolitik som baseras på rimliga, hållbara nivåer, samt integrationsmål som faktiskt har en chans att nås och som syftar på att vi bevarar och utökar det som gör Sverige så unikt – i bästa meningen av ordet och på ett inklusivt sätt. På så vis skulle Sverige kunna vara en förebild i Europa utan att behöva låtsas vara den moraliska stormakten.