Vi måste inse att även barn har åsikter och vi måste lära oss att lyssna

För några dagar sedan framförde en debattör vid namn Leo Gerdén sina åsikter om jämställdhet och feminism här på Nyheter24. Debattartikeln orsakade omedelbart en intellektuell härdsmälta i tidningar och på sociala medier. Orsak? Leo är tolv år.

Publiceringen provocerar och nyhetssajten har fått ta emot kritik och anklagats för allt ifrån bristande omdöme och ansvarslöshet till cynism. Många är övertygade om att Leo varken skrivit, tänkt eller tyckt själv och menar att det är högst oansvarigt att publicera texten i hans namn. Jag råkar veta att ingen som känner Leo tvivlar på att både texten, språket eller åsikterna är hans egna. Leo är politiskt aktiv, har starka åsikter och är van att debattera.

Men för många tycks det alltså vara en omöjlighet att en tolvåring har förmåga att bilda sig och uttrycka egna åsikter. Och att en tolvåring som ger sig in i jämställdhetsdebatten utmanar både vår bild och våra förväntningar på vad en tolvåring är, kan och får är uppenbart.

För att hitta själva artikeln på nätet googlade jag och började med ordet "tolvåring". De förslag jag först fick upp var: "Tolvåring hjälm", "Tolvåring försvunnen" och "Tolvåring drog kniv". Det speglar nog rätt väl vår bild av tolvåringar: De behöver skyddas och kontrolleras annars urartar det.

Bland människor som är fast förankrade i föreställningen att barn varken kan eller ska ha åsikter, finns det olika sätt att förhålla sig på när någon lite yngre sticker ut hakan. Ett är att inte lyssna alls, ett annat sätt är att lyssna men inte ta det på allvar. I Leos fall väljer många att ta till en väl beprövad härskarteknik: Att diskvalificera hela publiceringen, ifrågasätta hans rätt att uttrycka sin åsikt i ett nyhetsmedia och raljera kring hans ålder och person. Jag har inte sett någon bemöta innehållet och argumenten i hans artikel.

Under rubriken "Lillgamla gossebarn är det nya svarta" skriver krönikören Skrivbent i Nöjesguiden: "/.../Visst kommer man att tänka på de där amerikanska barnskönhetstävlingarna där små flickor hårdsminkas, kläs i Miss America-baddräkter och tvingas framföra typ nationalsången på klarinett när man ser det här? Det är barn som på ett oerhört ansträngt och obekvämt sätt lajvar vuxna, liksom". Någon som behöver ett tydligt exempel på åldersmaktsordning? Håll till godo! Tydligare än så blir den inte.

Att tolvåringar, precis som alla andra, omfattas av yttrandefriheten och att barn likväl som vuxna har rätt att både ha och uttrycka egna åsikter, det verkar ha gått många förbi.

Hur plågsamt det än må vara, så går vi mot nya tider. Barns ställning i samhället blir allt starkare, barnkonventionen blir snart lag. Det betyder att vi som sitter på makten nu och framöver kommer att vara tvungna att dela med oss av den till människor som är mycket yngre än vi. Vi kommer att behöva hitta sätt att möta också de som är unga på ett respektfullt sätt och ta dem på lika stort allvar som vi tar oss själva Det blir en stor utmaning för många, att dela med sig av makt gör få frivilligt. Så nu är frågan: Vem blir först med att våga ta debatten med en tolvåring?

Marie Angsell,
Socionom inriktad mot barnrätt