Elin Östfalk: "Jag frågar när vi kan ses igen. Hon pekar på affärens öppettider. När jag går därifrån rinner tårarna som aldrig förr".
Klockan är strax efter 22.00 en lördagskväll. Det är snart oktober och kvällarna börjar sakta svepa in oss i ett nästan konstant mörker. En kyla som vi så väl känner igen börjar vidröra våra kinder och hösten är här. Jag har precis avslutat en trevlig kväll med goda vänner på en restaurang på ena sidan gatan. Vi har ätit och druckit gott. Vi har skrattat. Vi har inte behövt tänka på mer än så.
På andra sidan gatan ligger det en matbutik, de har bäst öppettider i stan – 07.00-23.30. Efter att vi sagt hej då smiter jag över till den sidan av gatan. Jag ska bara köpa en liter mjölk tills morgonkaffet dagen därpå.
Som ofta sitter en människa utanför butiken. Den människan ber om hjälp för den människan har inte fått samma rättigheter som många andra fått. Det är en människa som står utanför vårt samhälle, utanför alla samhällen i världen. Mer eller mindre lever den människan nog mer på hoppet än på något annat. Med en trött blick fast med ett hej som fångar min uppmärksamhet möter jag henne. Jag säger hej tillbaka.
En tanke slår mig snabbt, att jag ska fråga henne om hon vill ha något, men den inbyggda stressen i mina ben för mig in i butiken. Väl där inne hugger något tag i mig, kanske är det en känsla av skuld eller en enorm medmänsklighet, eller kanske är det en blandning. Genast börjar jag handla åt henne.
Bröd, ost, korv. Vad mer kan hon gilla, tänker jag medan pulsen höjs. Tänk om hon hinner försvinna därute och kanske somnar hungrig, i så fall är det ju mitt fel. Jag köper också choklad och färdiga pannkakor. Med allt detta i famnen rusar jag fram till kassan och vräker ner det på bandet.
Jag kommer ut. Hon är borta. Min första tanke är att lämna kassen med mat på hennes filt som ligger kvar. Hon har också lämnat en pappersmugg som det ligger två enkronor i. I en påse bredvid ligger ytterligare en filt, ett paraply och en tidning. Och nästintill står en sådan där blå sandlåda. Jag sätter mig på den och väntar. Det går nästan exakt 18 minuter och hon dyker till slut upp, med sig har hon nu en kille i samma ålder.
Jag skriker: “Hallo!” och vinkar. Jag har ju väntat på just henne. Lite väl påflugen måste hon känt sig när jag helt plötsligt bjudit in mig själv på hennes territorium. Killen säger: “Little english”, och ler mot mig. Vi pratar en lång stund, men mest med kroppsspråket. Vi kommer fram till att vi alla är nästan lika gamla och att choklad är väldigt gott.
Jag vet inte riktigt hur det gick till eller varför vi gjorde det, men till slut stod vi alla tre och kramades. Och nu visste jag tillskillnad från innan att det inte var en skamsen känsla utan en känsla av renaste medmänsklighet. Nästan inget annat har fått mig att vara så mycket i nuet som den känslan jag fick när deras kinder mötte min i kylan.
Jag frågar när vi kan ses igen. De pekar bägge två på skylten där affärens öppettider står. Hela 17,5 timmar om dagen kan jag träffa dem där om jag vill. Det sista jag spontant säger till dem innan jag går hemåt är: “Take care!” Tårarna rinner som aldrig förr. Så fruktansvärt förtvilad och varm samtidigt har jag nog aldrig känt mig förut. Jag har dragit jordens välfärdslott i ett lotteri som är så oändligt stort. De drog inte samma lott.
Det är så mycket mer än bara orättvist. Det är också så kolossalt underligt hur vissa kan tro att deras lottovinst ger dem rätten till allt som egentligen inte bara är deras. Och att vi alla tydligen inte har samma värde när det är just det som gör oss till människor.
Elin Östfalk
Elin Östfalk är lärarstudent i Göteborg.
