Vi feminister kommer aldrig sluta kämpa mot de som sparkar nedåt

Det är mycket undergångsstämningar, tal om systemkollaps och nationens undergång nu. Reporten Emma Lindström spår feminismens död. Själv är jag optimistisk: mer mån om rättsstat, välfärdsstat och gränslös solidaritet, mindre om nationalstat, och hoppas att det snarare är nationalismens dödsryckningar vi ser. Nu ska jag riva av några snabba rader till tröst för Emma Lindström och andra som undrar #vadgörfeministerna.

Feminism finns på många arenor – akademi, kulturliv, aktivism, utomparlamentariska rörelser och i politiska partier. Jag använder den smidiga kortformen ”feminismen” som paraply för alla dessa mångskiftande riktningar som gemensamt har att de analyserar och verkar för förändring av illegitima maktförhållanden – med kön i fokus men ofta utifrån insikten om att kön inte alltid är viktigast.

Visst finns det spänningar mellan olika prioriteringar, men hos de flesta feminister jag vet finns en stark ambition att lära av andra och att samarbeta för en fredligare, hållbar och mer jämlik värld. Där jag rör mig märks knappt av något ”tjafs”. Tvärtom blir jag varje dag sjukt imponerad och inspirerad av vad feminister gör.

När Katerin Mendez från Malmö berättar om sin vecka med New World Summit i Rojava, där kurdiska feminister tar demokratin till nya nivåer samtidigt som de kämpar mot Daesh (IS). Aktivismen dag och natt för romers rättigheter och för fungerande flyktingmottagande. När jag ser hur Victoria Kawesa reser land och rike runt och folkbildar om afrofobi och antirasistisk feminism för fulla hus.

Varje gång Julia Bahnér går upp i talarstolen i Göteborg och Gita Nabavi i Stockholm. Ett tips mot politisk depression är att följa vad rosa kommunpolitiker gör i 13 kommuner. Hur Feministiskt initiativ får igenom storsatsningar på skyddade boenden, våldsförebyggande arbete, skolan och socialtjänsten.

Hur de gång på gång tar debatten med dem som vill relativisera människovärdet och sparka nedåt. Gudrun Schyman far runt som vanligt och nu handlar det mycket om att stötta nystartade feministiska partier som ploppar upp som svampar ur jorden i Norden och Europa.

Nationellt har vi i partistyrelsen fokus på organisationsbygge och långsiktighet. Valrörelsen och den rosaglittriga euforin har gått över i en annan fas – mindre utåtriktad, men knappast utplånande.

Vi jobbar ännu ideellt (med undantag från några tjänster på kommunnivå). En rad av riksdagsvalets toppkandidater – undertecknad inberäknad – håller på att slutskriva doktorsavhandlingar. Det var ett arbete som blev eftersatt under valrörelsen, men som också är en viktig feministisk insats.

Vi utför stordåd och ändå har vi bara börjat. Om du forfarande tvivlar på att feminismen har framtiden för sina fötter så läs årets bästa bok, antologin Utvägar – feministiska allianser för en solidarisk framtid, utgiven av Settings och Feministiskt Perspektiv.

Feministisk initiativ