Med SD vid makten skulle demokratin gå under

Det tycks vara alltmer uppenbart att Sverigedemokraternas främsta belastning är att deras politiska aktivitet är icke-demokratisk. Vi bör fråga oss om SD överhuvudtaget är ett demokratiskt parti.

De har ingen fungerande interndemokrati, de demoniserar invandrare som roten till samhällets problem, för att sedan föreslå att problemet ska lösas genom att folkomrösta om invandring.

Den aktuella flygbladskampanjen har mött en del protester, exempelvis genom Timbuktus egna flygblad. Det är nog är rimligt att påstå att både Timbuktus och Sverigedemokraternas flygbladskampanjer är på sandlådenivå.

Det finns dock tre viktiga skillnader mellan de två kombattanterna. För det första är det mindre allvarligt att en artist gör ett sådant flygblad än när ett riksdagsparti med 13 procent av rösterna gör det. För det andra tycks Timbuktu vara medveten om att det är just är sandlådenivå, eftersom han parodierar sverigedemokratisk retorik. Han utgår från något som faktiskt är sant och drar det till sin ytterlighet med en humoristisk knorr. För det tredje så finns det ingen humor i SDs flygblad.

Om vi lånar en tankefigur från Sara Ahmed, professor vid Goldsmith College i London, uppmärksammande bok ”The Cultural Politics of Emotions”, så kan vi se att Sverigedemokraternas bild av nationen präglas av en känslosam hårdhet. Den ska försvaras med ”kulsprutor” för att undvika ”systemkollaps”.

Den liberaldemokratiska nationen präglas istället av en känslosam mjukhet, vi måste ”öppna våra hjärtan”, och den öppna nationen bör hjälpa nödställda människor. Sverigedemokraterna ser den mjuka öppenheten som ett någonting skört och bräckligt, som gränsar till det rent feminina. ”Dom”, invandrarna, penetrerar enkelt nationens bräcklighet, ”och börjar våldta direkt när de kommer hit”, som Ekeroth uttryckte det under Sverigedemokraternas torgmöte.

Timbuktus flygblad kan ses som ett tecken i tiden. Eftersom Sverigedemokraternas grundämnen består av myter och känsloyra så biter inte rationella argument särskilt bra. Den känslosamma mjukheten verkar också vara mindre effektiv än den känslosamma hårdheten. Timbuktus laddar med samma typ av känslosamhet som Sverigedemokraternas, och kanske är det just detta som krävs. Inte så inbjudande för den som värdesätter intellektuell hederlighet, ”It's a dirty job, but somebody's gotta do it".

Sverigedemokraternas mjuka lammulls-offerkoftor har ingen chans mot vass taggtråd. Varje försök att riva ner demokratins fundament kommer att misslyckas. Demokrati är starkare än icke-demokrati.

Daniel Gabrielsson