Alexandra Pascalidou: Europa har fått sitt eget 11 september

Min grannes gröna ögon är blöta. ”Min familj lever”, mumlar han medan han låser cykeln utanför porten. ”De lever i en parisisk förort. Jag var stammis på Bataclan. Det skulle kunnat vara jag”, säger den unge fransosen som flyttat till Sverige. Det skulle kunnat vara vi alla, tänker jag.

Så fick Europa sitt eget 11 september.

Frihetens fiender har återigen skördat människoliv. Förblindade av sin fundamentalism for demokratins dödgrävare fram med sina kalasjnikovs i Europas hjärta. Fredagen den trettonde blev ett blodbad i staden som knappt hann fira in det nya året innan terrorattacken mot Charlie Hebdo den 7 januari 2015 kostade tolv liv, lämnade elva skadade och försatte miljoner människor i skräck.

Terrorattackerna ägde rum i 10 och 11 arrondissemangets mångkulturella kvarter. Massakern på Le Carillon, La Belle Equipe, Le Petit Cambodge (Lilla Kambodja) och judiskägda Bataclan mördade människor som möttes för att umgås, äta, festa, fira och heja fram fotbollslaget som med sin mångfald framhävts som ett av de främsta argumenten mot rasismen.

Även om terrorismen är ideologiskt, politiskt eller religiöst motiverad slår den i blint raseri och urskillningslöst ursinne mot oskyldiga offer som varken sålt vapen eller startat krig.

Terrorismens mål och medel är att injaga fruktan i folk. Att så skräck och splittring. Att trasa sönder tilliten och de grundläggande fri- och rättigheter föregående generationer offrat sina liv för. Nu råder krigstillstånd i Frankrike. Fria medborgare förlorade sin rörelsefrihet.

Människor på flykt undan terror förlorar asylprövningens lagstadgade rättighet. Minoriteter och migranter misstänkliggörs. Europas portar slår igen. Schengen och EU:s fria rörlighet riskerar att bli en historisk parentes. Men terrorismen går inte att låsa ut. Den finns mitt ibland oss och den uppträder i oväntade skepnader.

Jag rabblar terrorattacker för mitt inre. Jag försöker förstå hur vi ska värja och vaccinera oss mot ondskan. Det enda vi kan göra är att göra tvärtom av vad de vill. Om de vill döda oss ska vi leva. Om de vill skrämma oss ska vi skaka av oss deras skräck. Om de vill splittra oss ska vi förenas.

Låt fredagen den trettonde bli ytterligare en dyrköpt historielektion i vikten av att enas för franska revolutionens odödliga slagord – frihet, jämlikhet och broderskap. Låt oss kämpa emot polarisering, polemik och pajkastning. Låt oss stå emot symbolisk stenkastning, kategoriseringar och generaliseringar. Denna tragedi kräver att vi är mer människor än någonsin. Låter vi rädslan rasera anständigheten och medmänskligheten har vi förlorat kampen mot terrorismen. Vi har inget annat val än att vinna.

Alexandra Pascalidou,
Författare och journalist