Jonathan Lundberg: Det kommer fortsätta vara negativt att prata om känslor, att säga ‘Jag vill inte till’ till grabbgänget och att visa empati öppet. För det är tjejigt. Och tjejigt är något dåligt.
Jag störtlipade första gången jag såg The Vow.
Ibland vill jag krama ett supermjukt gosedjur medan jag somnar, sådär jättehårt så man känner sig helt trygg.
Om jag blir riktigt, riktigt arg börjar jag gråta (vilket är hemskt när man verkligen vill tas på allvar men inte kan för att tårarna strömmar ner för kinderna).
Innan jag går ut täcker jag ofta upp finnar med lite concealer, noppar ögonbrynen och plattar håret.
I mitt badrumsskåp har jag fem ansiktskrämer, två wax, två hårspray och en saltvattenspray (som jag visserligen aldrig använt, men gärna vill känna mig som någon som använder).
När jag tränar lyssnar jag på Shots & Squats (och Håkan Hellströms liveplattor), men jag har också dåliga dagar när jag bara tar på mig kepsen, drar luvan över huvudet och lyssnar på Kent, Eminem och The Smiths. Och helst inte vill prata med någon, bara ligga hemma.
Jag dansar, kramas, pussas, går inte ut på krogen för att få ligga, solar solarium då och då, är superöppen för spa (ge mig chokladmassage NU) och får kräkreflexer av grupptryck. Skulle jag hamna i slagsmål skulle jag antagligen börja gråta och ringa mamma.
Jag är helt enkelt ganska omacho.
Machokulturen är vår tids största orsak till sexuella trakasserier, mobbning och självmord.
Den är anledningen till att killar i grupp gör saker de aldrig hade gjort själva, pressar varandra till saker som både själva och andra mår dåligt av.
Den är anledningen till att högstadiekillar tävlar om vem som förlorar oskulden först.
Den är anledningen till att tjejiga killar kallas bögar, och att visa empati ses som en svaghet.
Det är anledningen till att en manlig man är en man med stora muskler (och absolut inte en bög med stora muskler, en man måste ju gilla tjejer).
Det är anledningen till att många killar inte vågar visa svaghet och känslor, av rädsla för att ses snett på eller frysas ut.
Det finns bara ett sätt att motverka machokulturen. Gå emot den öppet.
I somras skrev jag ett inlägg om att må dåligt. Om ni inte läst det, gör det nu.
En av de saker jag tänkt på i efterhand var hur få killar som kontaktade mig.
Jag vet inte om jag kan sätta ord på den exakta känslan jag fick av många av de som gjorde det, men läs det här:
"Fyfan vad grym du är, inte många som vågar gå ut och tala om det! Haha är lite i tårar, sjukt bra av dig mannen….känns bra att man inte är ensam! Respekt"
“Haha säger mer än tusen ord. Det är ett försök att släta över något man tycker är jobbigt."
Tjejerna berättade hur de mått och på vilka sätt de kände igen sig. Killarna gjorde nästan aldrig det.
Deras historier handlar oftast om hur de aldrig vågat berätta det för någon. Och jag förstår varför, eftersom jag själv är kille.
Många pappor är minst lika obekväma som de unga killarna när det kommer till att prata om känslor med sina barn. Men det är de som måste ta det första steget. Det var det min pappa gjorde.
Om inte så kommer unga killar fortsätta tävla om vem som förlorar oskulden först.
Det kommer fortsätta vara negativt att prata om känslor, att säga ‘Jag vill inte till’ till grabbgänget och att visa empati öppet. För det är tjejigt. Och tjejigt är något dåligt.
Och killarna som faktiskt inte mår bra kommer fortsätta gråta ner i kudden när de kommit hem och lämnat världen bakom sig - bara för inte visa sig svaga utåt.
Jonathan Lundberg, är 20 år. Han är frilansande skribent och ekonomistudent vid Lunds universitet.
Han driver bloggen: http://skriftsomgift.wordpress.com
