Viftar du bort djurrätt måste du göra detsamma med könsstympning

Vi måste prata om offentliga debattörers oförmåga att bemöta argument med argument vad gäller godtyckligt utvalda etiska frågor. Mer specifikt finns en utbredd tendens att relativisera åsikter som förespråkar djurs rätt till sina liv. Genom att behandla dessa ställningstaganden som personliga åsikter som inte går att värdera sopas de effektivt under mattan.

Karin Bojs krönika i DN (8/11) är ett av otaliga exempel på hur frågan om djurs rätt till liv utan omsvep relativiseras: ”De etiska argumenten handlar om värderingar, där finns inte rätt och fel.”

Det tycks mig föga troligt att Bojs skulle ursäkta förespråkare av rasism eller sexism med samma relativistiska retorik. Att kvinnor är mindre värda än män och alltså inte förtjänar att behandlas med samma hänsyn och respekt som sådana. Är det bara en åsikt bland andra, något vi inte kan döma ut som felaktigt eftersom det är en fråga om värderingar?

Ska vi ta Bojs och hennes likasinnade på orden så verkar det ju meningslöst att prata om rätt eller fel i en sådan situation.

Ibland är värderingar ”bara värderingar”. Relativismen plockas fram som en behändig trivselattiralj, ett smaskigt russin att plocka ur en kaka som man i övrigt förpassat till slasken.

För låt oss vara ärliga: Ingen som på riktigt känner relativismen kan vara bekväm med den som filosofisk utgångspunkt. Inledningsvis kan det låta som en härlig inställning: ”Det finns inga rätt och fel, bara olika åsikter.” Men ingen vettigt funtad människa kan på riktigt acceptera de konsekvenser som med nödvändighet följer av en sådan hållning.

Accepterar du relativismen som utgångspunkt vad gäller en etisk fråga, så har du heller inga mandat att förkasta en ståndpunkt du inte håller med om gällande andra värderingar. I praktiken innebär det att om du viftar bort djurrätt som en fråga där det inte finns vare sig rätt eller fel, så måste du göra detsamma med, säg könsstympning eller barnaga.

Vi behöver inte fler av offentlighetens tyckare som relativiserar den djuretiska aspekten av köttfrågan. Vi behöver inte fler av dem som obehindrat avslutar varje försök till offentlig diskussion kring köttätandets djuprotade etiska problematik med att konstatera att ”man tycker olika”.

Var och en har förvisso full rätt till sin åsikt, men det innebär inte att alla åsikter är lika mycket värda, sett ur ett moraliskt perspektiv.

Någon som innehar en offentlig maktposition och som uppenbart redan tagit ställning för en av sidorna, bör därutöver också kunna svara på hur den utifrån detta ställningstagande resonerar.

Moralisk argumentation är det viktigaste vi har. Det är själva grundpelaren till ett etiskt välfungerande samhälle. Det är genom att stöta och blöta moraliska argument med varandra, genom att diskutera och värdera olika ståndpunkter, som vi kommer fram till etiskt hållbara lösningar.

Att folk så lättvindigt förpassar godtyckligt utvalda värderingar till relativismens oantastliga hörn bekymrar mig. Och det borde bekymra alla som värnar om ett samhälle byggt på noggranna etiska överväganden.

Jenny Strindlöv