Polis: Vi poliser manifesterar inte bara för vår rätt till drägliga arbetsvillkor och en lön man kan leva på. Vi manifesterar även för alla de utsatta människor som behöver vår hjälp och aldrig får den.
I kväll samlas hundratals poliser utanför stadshuset i Stockholm i en protest mot tillståndet inom svensk polis, och hur man behandlas av sin arbetsgivare.
Så vad är fel? I grunden handlar det om tre saker som samtliga har förvärrats under den pågående omorganisationen:
● Dålig personalpolitik både vad gäller lönesättning, behandling av medarbetare, takhöjd, och synen på facket.
● Resursbrist som både drabbar allmänheten och skapar en ohållbar arbetsmiljö.
● Ledarskap där bilden av verksamheten verkar viktigare än vad man faktiskt uträttar, vilket skapar en tysthetskultur.
Polisers löneutveckling fortsätter att vara negativ. Duktiga poliser med tiotalet år i yrket kan tjäna kring 25 000. Detta kan jämföras med att vi Stockholmspoliser 2008 hade ett avtal som garanterade 28 000 efter sex år.
Många kollegor har inte längre råd att arbeta kvar i det som ofta varit drömyrket, exempelvis om de ska köpa bostad. Personalen ses ofta som utbytbara kuggar i ett maskineri.
Visst finns det bra chefer, men de jobbar i ett system där medarbetarhänsyn sällan får kosta något. Många upplever dessutom att karriären hämmas om man öppet uttalar kritik, vilket visar på vikten av ett aktivt fackförbund som för medarbetarnas talan. Dessvärre motarbetas Polisförbundet av Polismyndigheten.
Mest synligt för allmänheten är dock resursbristen: Larm om pågående brott som ingen kommer på. Utredningsbara förundersökningar som läggs ner eller ligger och väntar i månader, ibland år. En på många håll nedmonterad närpolisverksamhet med ökad otrygghet till följd.
Exemplen på hur samhället inte längre kan ge brottsutsatta medborgare den hjälp de förtjänar blir fler och fler. Och detta var fallet redan innan flyktingsituationen började kräva en allt större del av den redan underdimensionerade resursen.
Samtidigt har ansvariga polischefer oftast gjort sitt yttersta för att ge en så positiv bild av verksamheten som möjligt snarare än att lyfta problemen och öppet be om hjälp eller äska mer resurser. Allt annat verkar anses avspegla sig negativt på det egna ledarskapet.
Enligt polisforskaren Stefan Holgersson har man skapat en ledarskapskultur där de chefer som har större lojalitet med sina överordnade (och den rådande verksamhetsstyrningen) än med verksamheten i sig premieras.
Samtliga av dessa problem har dessutom förvärrats under det senaste året. Och det är inte den stora omorganisationen som polisen nu genomgår som i sig är problemet, det är hur personalen hanteras under förändringarna. Exempelvis fick kollegor på länskommunikationscentralen i Halmstad i september ett ultimatum: Flytta med till Göteborg (cirka 15 mil) eller säg upp er.
Lägg därtill att polisen har tilldelats två miljarder kronor mindre än vad genomförandekommitténs ordförande Thomas Rolén krävde för att kunna hantera omorganisationen, vilket direkt påverkar arbetsmiljön, och att löneförhandlingarna har kraschat och lönerna fortsätter att pressas ner, så förstår man hur allvarlig situationen är.
Att rikspolischefen Dan Eliasson först när flyktingsituationen blev akut nämnde ökade anslag (som dessutom inte skall gälla förrän 2017) beror sannolikt på att han har hårda krav på sig att hålla nere kostnaderna.
Att inrikesminister Anders Ygeman brukar säga att polisen aldrig har haft så mycket resurser som nu beror sannolikt på att regeringen inte prioriterar polisen.
Man har inte varit beredd att kompensera för de kostnadsökningar en växande befolkning och en allt mer komplex verksamhet med högre krav, nya brottstyper (exempelvis över nätet), växande grov organiserad brottslighet, med mera innebär.
Nedprioriteringen av polisen kan dock bli dyrare än man räknat med. Det handlar inte längre om enstaka berättelser om drabbade medborgare som ibland tränger igenom mediebruset.
Nu handlar det också om en poliskår som har fått nog. ”Kårandan" ger en enorm sammanhållning i tuffa situationer, vilket kvällens manifestation kommer att demonstrera.
Manifestationen kommer att vara tyst. Detta då Polisförbundets begäran om att få använda en scen och högtalaranläggning nekades av Polismyndigheten, trots att ansökan var inne i god tid och innehöll flera alternativa platser.
Det ska sättas i perspektivet att många kollegor av samma Polismyndighet har tvingats försvara nazisters möjlighet att sprida ut rasistiska budskap med hjälp av de förutsättningar (scen och högtalare) som vi själva nu nekas att använda. Det ger en mycket problematisk bild av synen på öppenhet internt inom svensk polis.
Vi poliser manifesterar inte bara för vår rätt till drägliga arbetsvillkor och en lön man kan leva på.
Vi manifesterar även för alla de utsatta människor som behöver vår hjälp och aldrig får den. Den styvmoderliga behandlingen av svensk polis drabbar i slutändan hela samhället, och manifestationen ikväll är bara ett första steg i Polisförbundets kamp för att vända den utvecklingen.
Nu räcker det.
Martin Marmgren,
Polis
