Jag känner en hand på mitt lår, en hand som inte är min

Jag känner en hand på mitt lår. En hand som inte är min. Säger till killen bredvid att ta bort sin hand. Han skrattar.

Jag och min vän Lovisa står i kön till en av bubbelpoolerna på Eriksdalsbadet. Poolen är proppfull av män som nästan sitter på varandra så vi väntar på att någon ska stiga upp och lämna plats åt oss. Då går två män om oss i kön och tränger sig ner i den redan överfulla poolen. Vi tittar lite snopet på varandra men står tysta kvar i kön. Efter en stund går några och vi stiger ner i det varma vattnet.

Den där härliga, avslappnande känslan, när bubblorna omfamnar kroppen, hinner aldrig infinna sig. Ytterligare fyra killar tränger sig ner i poolen och nu sitter vi inklämda mellan dem.

Jag känner en hand på mitt lår. En hand som inte är min. Kroppen stelnar till och jag letar runt i lokalen efter en vakt. Ingen finns i närheten. Säger till killen bredvid att ta bort sin hand. Han skrattar. Hans kompisar skrattar. Männen som inte verkar känna killarna tittar bort och låtsas som ingenting. Jag och Lovisa byter plats. Trycker oss mot varandra för att inte nudda de andra.

Vågar inte riktigt gå upp ur poolen eftersom vi sitter längst ifrån trappan och är rädda för att något ytterligare ska hända om vi ställer oss upp. Lovisa blir upprörd, hon har också fått en hand på låret. Hon säger att de ska lägga av, att det inte är okej. Killarna skrattar igen.

En man bredvid börjar nu titta lite medlidsamt på oss. Han säger inte åt killarna att sluta utan flyttar bara lite åt sidan så att vi får mer plats. Men killarna flyttar närmre igen och nu orkar vi inte mer. Vi känner oss inträngda och rädda. Vad kommer mer hända om vi stannar här? Varför hjälper ingen av de andra männen oss?

Vi skyndar oss upp från poolen och hör hur de skrattar när vi går.

I andra rummet, intill motionspoolen, finns en annan bubbelpool som vi sätter oss i. Här badar det lite färre personer men bredvid oss sitter en man och bresar så mycket på benen att jag måste sitta med benen i kors tryckt mot Lovisa. Han sträcker ut armarna så att ena armen omfamnar mig.

Vi inser att det inte finns någon plats här där vi kan känna oss trygga. Vi har fått nog och lämnar badhuset. Men inte sådär varma och avslappnade som vi hade hoppats när vi kom hit. Känslan som fyller oss när vi går är förnedring, frustration och ilska. Killarna vann. Ingen runt om sa något fast de såg vad som hände. Killarna vågar gå till badet igen. Det vågar inte vi.

Malin Hallqvist