Som afrosvensk ses man som lättkränkt vad man än säger

Den 30 januari öppnar Makode Lindes utställning som heter ” N-kungens återkomst” i Kulturhuset Stadshuset i Stockholm.

Många har försökt att förstå och analysera Makodes konstnärskap. Det har funnits många förklaringar till varför han valt att fokusera sitt konstnärskap på att exponera och förlöjliga en redan traumatiserad grupp som afrosvenskar.

LÄS MER: Nej, n-ordet är inte en icke-fråga

Det har sagts att Makode inte är ”frisk” och han har med viss befogenhet anklagats för att kasta sina gelikar under bussen.

Att tolka och analysera Linde och hans konstnärskap är inte lätt, det liknas bäst genom exemplet att med förbundna ögon träda in en labyrint för att sedan försöka orientera sig ut ur labyrinten. Jag har lyckats hitta ut ur labyrinten och ser i dag Makode Linde och hans konstnärskap i en helt annan kontext och sammanhang.

Den 24 januari publicerades en intervju med Linde i Dagens Nyheter, och i denna intervju konstaterar konstnären att han sökt in på Kungliga konsthögskolan sju gånger utan att komma in.

Vidare säger han: ”Jag ville komma in. Jag tänkte: okej, ska jag spela ut det kortet? Jag kan vara er svarta bög som ni tar in för att bredda rekryteringen! Jag strök bort allt ur ansökan som inte handlade om ras eller yta. Jag sökte med änglabilder med Ku Klux Klan-kåpor och en negerbollsbild. Och jag kom in”.

Just följande citat belyser väl hur lätt och legitimt det är att använda sig av afrofobi för att komma in på prestigefylld högskola. Hade Makode valt att använda sig en antisemitisk bild med kopplingar till Förintelsen, hade han med all säkerhet inte kommit in på Kungliga Konsthögskolan och troligen åtalats för hets mot folkgrupp.

Många hävdar med all rätt att man inte kan lita på Linde, att han kan ha ljugit i intervjun i Dagens Nyheter. Det stämmer säkert men när man ser till konstnärens historia och vad han byggt sin karriär och konstnärskap på, så behöver hans version i DN inte vara att för långsökt i hur han slutligen lyckades komma in på Kungliga konsthögskolan.

Men vi vet idag med all säkerhet att Makodes i sitt konstärskap har kapitaliserat på den afrofobi som är legitim i det svenska samhället. Konsten ska vara kontroversiell och vara en käftsmäll mot etablissemanget, men att sparka på någon som redan ligger ner det ska kallas vid sitt rätta namn: Våld!

Våldet mot afrosvenskar är som påpekats tidigare fysiskt och hatbrotten mot afrosvenskar har ökat med 41 procent från 2008 till 2014, men våldet har också en psykisk dimension.

Vad menas med våldet har psykisk dimension?

Kort och gott så innebär det att man som afrosvensk ej erkänns rätten till känslor av upprördhet och ilska utan bli stämplad som ”lättkränkt” och anklagad att ”överreagera” i varje situation.

Att ständigt få etiketten som ”lättkränkt” då man påpekar en orättvisa i samhället har skapat ett trauma inom den afrosvenska aktiviströrelsen, ett trauma som inte lär läka innan vi ser samhället som det är, utan bortförklaringar och där våra – läs afrosvenskars – ”starka känslor” ska ses som ett tecken på ett politiskt självmedvetande, där ilska och kampanda är viktiga verktyg för att påpeka orättvisor och skapa förändring i ett allt hårdare samhällsklimat där rasismen har normaliserats.

LÄS MER: Du förminskar rasism, Åsa Linderborg

Av Makode Lindes konstnärskap kan vi dra en viktig lärdom, det är en lärdom om att afrofobin frodas i det svenska samhället, där man som artist/konstnär kan bygga sin karriär genom bruka våld på en redan traumatiserad grupp.

Vad säger det om vårt samhälle? Ja, den slutsatsen får ni dra gott folk.

Tack för ordet

Mattias Järvi,
Ordförande i föreningen Fokus afrofobi