Äntligen får ensamstående kvinnor inseminera sig

Äntligen har ensamstående kvinnor genom riksdagsbeslutet 13 januari 2016 fått möjlighet att få tillgång till assisterad befruktning. Från det att insemination blev lagligt i Sverige 1985 har motioner väckts i kammaren.

Först av Vänsterpartiet från 1992 av oss i Liberalerna och så småningom också av andra partier att insemination borde vara tillgänglig inte bara för heterosexuella par utan också för kvinnor i andra samlevnadsformer. Skäl till avslag har bland annat varit att barn inte ska berövas sin fadersgestalt. Att ensamstående kvinnor sedan länge haft rätt att adoptera bortsåg riksdagen ifrån.

När alliansregeringen tillträdde 2006 fanns en riksdagsmajoritet för införande av assisterad befruktning av ensamstående kvinnor, men regeringen ansåg sig inte kunna lägga fram en proposition därför att Kristdemokraterna var emot.

Konstitutionellt finns inga hinder för en svensk regering att tillåta ett parti att reservera sig mot en proposition om det finns en riksdagsmajoritet för den, men traditionen bjuder att regeringen ska vara enig. I övriga nordiska länder finns inskrivet att ett parti eller en regeringsmedlem kan reservera sig även om det praktiskt taget aldrig förekommer.

År 2012 ansåg tre av regeringspartierna Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna att det inte gick att vänta längre, nu var det hög tid för riksdagen att säga ja till motioner om assisterad befruktning för ensamstående med tanke på att familjer idag kan se väldigt olika ut och att många barn växer upp i andra familjekonstellationer än den traditionella kärnfamiljen.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna stödde och därför tillkännagav riksdagen för regeringen att den efter att ha vidtagit de utredningsåtgärder som krävdes – skyndsamt skulle återkomma till riksdagen med ett lagförslag att ensamstående kvinnor ges rätt till assisterad befruktning på samma sätt som olikkönade respektive samkönade par redan har enligt gällande lag. Mot detta reserverade sig Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Vi som tog riksdagsbeslutet 2012 trodde nog inte då att det skulle ta ytterligare fyra år innan lagstiftningen fanns på plats och beslut om den kunde tas av riksdagen. Det kunskapsunderlag som behövdes för att dokumentera att barn födda efter assisterad befruktning av ensamstående kvinnor har det väl så bra som andra barn tog bara några månader att ta fram.

Men besluten om vilka som skulle formulera lagtexterna och samt rutinerna i regeringskansliet för att få fram ett lagförslag till riksdagen samt beslutsprocessen i riksdagen tog tre år. Långsamheten har gått ut över alla de kvinnor som fått resa till länder som Danmark och Finland för att få sin barnönskan tillgodosedd samt inte minst över de kvinnor som av ekonomiska skäl inte kunnat åka utomlands för att få hjälp.

Varför har det tagit så lång tid att få fram detta beslut i Sverige. Frågor som rör livets början och livets slut berör människor djupt och här behövs tid för samhällsdebatt innan beslut kan tas. Så var det med abortlagen och organdonationsverksamheten.

Men här fanns också andra orsaker. Det fanns en riksdagsmajoritet för assisterad befruktning för ensamstående kvinnor men riksdagens minsta parti Kristdemokraterna bromsade.

Processen att ta fram själva lagen var tidsödande liksom övrig handläggning i regering och riksdag. Trots ordet skyndsamt var frågan inte prioriterad.

Nästa gång riksdagen använder ordet skyndsamt bör den sätta ut ett årtal vid vilket beslutet ska vara i hamn. Och koalitionsregeringar i Sverige bör ta upp reservationsmöjligheten i så kallade samvetsfrågor dit detta med assisterad befruktning hör.

Barbro Westerholm,
Riksdagsledamot, Liberalerna

Birgitta Ohlsson,
Riksdagsledamot, Liberalerna