Debattörerna: Det vilar något djupt rasistiskt över hur vi värderar barns liv och rättigheter. Det oacceptabla är när de allra svagaste också är de mest stigmatiserade.
I fredags natt satte ett 100-tal maskerade män skräck i centrala Stockholm. De hade bestämt sig för att använda kvinnors kroppar som alibin för att utöva rasistiskt våld. De skulle ”skydda kvinnor” och slog därför ner kroppar som rasifieras. Skenheligheten behöver varken påtalas eller diskuteras, den är alldeles för uppenbar.
Nu till det som behandlats som en parentes i situationen; de främsta måltavlorna för fredagens rasistiska våld var barn. Ensamkommande flyktingbarn. Det var alltså ett 100-tal rasande, rasistiska vuxna män som jagade barn i fel kroppar på stan.
Och ändå hanterar vi informationen med likgiltighet och nonchalans. Vi noterar med sorglöshet hur det specifikt handlar om barn, men förfäras över rasismen. Som att rasismen drabbar resterande samhället, men inte barnen.
Var är kommentarerna från organisationer som värnar barnens rätt? Varför är inte vuxenvärlden omskakad? Och viktigast av allt, varför uteblir solidariteten när det kommer till samhällets mest utsatta barn?
Det är för att de helt enkelt inte ses som barn. Sverige har varit alldeles fantastiska på att avhumanisera, osynliggöra och slutligen demonisera ensamkommande flyktingbarn. Vi som båda jobbar som behandlingsassistenter på boenden för ensamkommande barn ser hur barn med skyddsbehov dagligen kommer i kläm i byråkratins hamsterhjul.
Hur de gång på gång misstänkliggörs i sina asylprocesser och får genomgå oetiska åldersutredningar som ett led i orättssäkra metoder som är deras vardag. Som att det inte var nog, ifrågasätts de på samma kränkande sätt av resterande samhället.
Det är inte fråga om barn och ungdomar i behov av trygghet och utveckling i diskussionerna, utan icke-människor som behöver ifrågasättas. Det har gått så långt att en del av barnen börjat internalisera det hat som samhället signalerar ut till dem och förnedrar och misstänkliggör varandra. Det är smärtsamt att se.
I samma veva har vi offentliga personer som rakt ut i etern kallar dessa barn för ”marockanska gatuslödder” och påhejas av tusentals människor. Något måste vara helt galet i Sverige när barn oprovocerat kan attackeras med våld och sedan anses förtjäna det.
De får bära den tyngsta av bördor för att det inte finns ett tillräckligt tryggt och uppbackande system att förlita sig på. Bördor som inte är deras. Bördor som vuxenvärlden packar som stentunga knyten på deras små bräckliga ryggar. Däremot duger de till företag att tjäna miljonbelopp på när myndigheter söker ställen att förvara dem i.
Hade samma incident riktats mot pappersprivilegierade barn med mindre pigmenterade kroppar hade avsaknaden av reaktioner varit en icke-fråga. Det vilar något djupt rasistiskt över hur vi värderar barns liv och rättigheter. Det oacceptabla är när de allra svagaste också är de mest stigmatiserade.
Efter attackerna i Köln gick människor på flykt runt på gatorna och delade ut blommor till tyska kvinnor, för att visa att de inte är farliga. Frågan är när det svenska samhället ska göra detsamma för ensamkommande flyktingbarn? För just nu är förtroendet och tilliten skadad.
Ett samhälle är inte mer än att dess barn kan känna sig trygga i det. Just nu är Sverige inte tryggt.
Rezan Labady och Faryana Asghari jobbar med ensamkommande barn och ungdomar.
