Jag hatar rasism – men jag är en del av problemet

Tre saker om mig: Jag är mot rasism. Jag är vit. Jag är mycket medveten om att jag är vit.

Jag är medveten om att detta ger mig privilegier som andra personer som kämpar mot rasism inte har. Jag vet att jag det är lättare för mig att stå mot rasism än det är för rasifierade, för mina åsikter tas, sorgligt nog, på mer allvar – för att jag är vit.

Jag hade turen att födas i Sverige med blont hår, blåa ögon och ett efternamn så vanligt som Jonsson – vad vet jag om rasism? Jag vet det jag har lärt mig.

Bara det är ett privilegium i sig själv: jag har lärt mig om rasism – inte blivit utsatt. Det gör att jag aldrig kan förstå till hundra procent hur det känns – jag kan bara föreställa mig, och när jag försöker föreställa mig så är det hjärtskärande.

Vad kan jag göra då, som vit person i en kamp som är de rasifierades? Jag kan använda den plattform jag har för att sprida orden, att sprida vetskap, att uppmärksamma det som behövs. Jag kan stå bredvid de som kämpar mot rasismen – men aldrig, aldrig ställa mig framför.

Det är deras ord som måste tas på allvar först och främst – de utsattas. Inte mina – jag får backa, och det gör jag gärna (för jag tar inte ställning för min egen skull, för att få cred eller någonting sådant – det handlar inte om mig).

Men jag kan höras och ses när som helst, jag kan bli tagen på allvar – det är mitt privilegium – och det är därför jag känner att jag måste använda min röst till någonting positivt. Jag kan prata om dessa problem, jag kan hänvisa till andra personer, de som är direkt utsatta, de vars röst behöver höras.

Jag kan stötta dem, backa dem. Jag kan skrika med dem, kämpa med dem. Det är upp till oss alla att jobba mot rasism, oavsett hudfärg – men det är också upp till oss vita att vara medvetna om vårt privilegium och att vi är en del av problemet; vi måste erkänna det och komma ihåg det.

Vi måste träna bort alla de fördomar vi sugit åt oss under vår uppväxt – för de finns där, tyvärr (förlåt, förlåt, förlåt för allt dumt jag någonsin sa när jag var yngre, jag lovar att jag aldrig kommer vara medvetet rasistisk igen – jag jobbar på det hela tiden, jag lär mig mer, jag läser mer, jag är mer vaken för var dag).

När vi blir äldre och mer pålästa, desto mer förstår vi andra människor och deras situationer – desto mer avstånd kan vi ta från rasismen. Och vi måste göra det – det är trots allt vita personer som är problemet, och vi måste erkänna det.

Det är vi som måste ändra på oss – det är hos oss rasismen ligger. Vi får aldrig glömma det. Vi måste ta vårt ansvar när det kommer till att säga ifrån, att upplysa, att informera, att lära om.

Vi måste hjälpa till; vi måste stå emot rasismen, vi måste så bredvid de rasifierade – inte framför. Vi måste hjälpa till i deras kamp.

Vi måste står där tillsammans, som människor, som systrar, som bröder. Vi måste stå hand i hand och kämpa för likabehandling, för jämställdhet.

Cathrine Jonsson