Debattören: Det är som att dessa människor lever i någon slags utopisk drömvärld där bostäder bygger sig själva och alla resurser som behövs bara ploppar upp ur marken allt eftersom.
Många verkar leva under illusionen att det finns plats för en enorm befolkningsökning bara för att det finns många stora tomma ytor och mycket glesbygd i Sverige, vilket ofta brukar vara ett argument från de som förespråkar en hög invandring.
I grunden ett ad hoc-argument om något. Detta uppvisar dock bara en skrämmande oförståelse kring hur ett samhälle fungerar i grunden.
Eller ett ännu mer otäckt scenario – en medveten illusion skapad för att vilseleda folket. Ett bedrägeri utifrån någon slags malplacerad solidaritet där svenskarna minsann ska försättas i samma krissituation som råder i andra delar av världen.
Oavsett så måste landets medborgare förstå att vi kan inte bara placera människor på åkrar och fält, i skogar, i övergivna landsortsbyar, var det än finns fysisk plats. Vi behöver bostäder, infrastruktur, resurser av alla möjliga slag som behöver byggas upp.
Det måste finnas sjukvård, välfärd, samhällsservice, skolor, vägar, arbetstillfällen... det går inte bara ta hit miljontals människor för att vi har tillräcklig tom fysisk yta som räcker till det. Samhället behöver utvecklas först.
Och som det ser ut just nu, ligger vi back i den samhällsutvecklingen. Vi måste hinna ikapp med den befolkningsökning som redan skett, innan vi kan påbörja en vidare utveckling. Och det tar tid. Det kommer ta åratal, om inte decennier, innan vi överhuvudtaget hunnit ikapp den befolkningsökning som skett de senaste åren, och det gäller bara några hundratusen människor. Tänk då hur lång tid samhällsutvecklingen skulle ta för miljontals människor.
Särskilt eftersom befolkningsökningen till mångt och mycket består av människor från andra kulturella världar, där de till stor del inte förstår hur västvärldens samhällen fungerar. Vår utmaning är mycket större än att bara kunna erbjuda dem någonstans att leva och bo.
Det är med skräckblandad fascination jag hör den oförstående grupp av människor resonera kring att vi verkligen kan ta emot alla som vill hit - inte minst alla de flyktingar som reser genom trygga Europeiska länder för att slutligen ta sig till Sverige, ofta utan något asylskäl överhuvudtaget.
Det är som att dessa människor lever i någon slags utopisk drömvärld där bostäder bygger sig själva och alla resurser som behövs bara ploppar upp ur marken allt eftersom. Att alla dansar på gatorna och det regnar blommor. Att allt ordnar sig om vi bara vill, hur djup grop vi än gräver åt oss själva. Verkligheten fungerar inte på det viset.
Och sedan har vi de som i sina argument agerar likadant, men som är såpass intellektuella människor att det måste ligga någon oärlig agenda bakom resonemangen. Att de förstår vilken kris Sverige skulle försätta sig i, men att de är villiga att låta detta drabba oss. Som en slags revansch på västvärldens tyranni genom historien, som vår generation ska betala priset för.
Det är mycket möjligt att Sveriges befolkning kommer vara dubbelt så stor om, säg, 100 års tid. Men sker det i alltför hög takt kommer samhällsstrukturen och välfärdssamhället att kollapsa. Och då blir det vi som tvingas på flykt till slut. Särskilt om det skapas konflikter och kulturella krockar till följd av ökningen.
Tillgänglig fysisk yta är en av förutsättningarna – men långtifrån den mest relevanta.
Marcus Westermark är konservativ liberal.
