Politiker, sluta ta i från oss våra rättigheter!

Tala ur skägget, sluta ge vaga besked! Det talas om att politikerna i Sverige värnar om LSS-reformens vara. Nu är det dags att stå upp för reformen som man vill värna så mycket om!

Många före oss har redan konstaterat att LSS röstades igenom 1994 av en enig riksdag. Därmed hade vi fått en välfärdsreform som gjorde Sverige unikt. En reform som alla partier ännu idag säger sig värna om.

Det bestämdes att kommunerna skulle vara huvudman för nio av tio insatser, medan dåvarande landstingen ute i landet skulle vara ansvarig för en: Råd och stöd.

Som vi nämnde var enigheten stor när lagen röstades igenom. Mannen bakom lagen, den före detta socialministern Bengt Westerberg (L) helgonförklarades av funktionshinderrörelsen, medan kommunerna å sin sida ville slå något hårt i huvudet på honom.

Men någonting hände på vägen. Plötsligt kom en dom som sa hur tolkningar av LSS skulle göras beträffande rätten till personlig assistans. Detta trots att förarbetena till lagen inte hade ändrats.

Det konstaterades att laga mat till exempel inte är ett grundläggande behov. Detta är något udda, eftersom hela mänskligheten skulle dö ut om vi inte åt, men för att vi ska kunna äta måste det finnas något tillagat. Inte bara att inta maten alltså. Det kan inte bli mer grundläggande än så. Trots denna vetskap godtas inte att tillaga maten som ett grundläggande behov om du inte behöver hjälp med att fysiskt föra besticken och glas till munnen.

Samma dom fastslogs vad som var integritetsnära och privat. Pof! Där försvann värdet av den egna uppfattningen om vad den enskilde själv upplever som integritetsnära och privat.

Domen har sedan den kom varit Försäkringskassan och kommunernas mest trogna följeslagare, och har blivit världens mest utslitna referens i modern tid, eftersom hänvisningarna till domen nästan har blivit en stadig punkt i avslagsbesluten på ansökningar om personlig assistans hos myndigheterna.

Det som inte har reflekterats över är om hänvisningarna till domen har varit relevanta alla gånger som den har använts. För att kunna hänvisa till en tidigare dom måste omständigheterna vara helt jämförbara annars fallerar möjligheten att jämföra. Tveksamt om detta följts i alla lägen, eftersom varje ansökan ska anses som unik.

Åsa Regnér skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet (29/2 2016) att det regeringen adresserar i regleringsbrevet är den oförklarligt stora ökningen av antalet timmar och därmed av kostnaderna. Detta för att bemöta den kritik regeringen har fått efter det regleringsbrevman skickat till Försäkringskassan i december 2015.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) och Josefin Sandström uppger i regleringsbrevet att målet för assistansersättningen skall vara att: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”.

Detta uttalade har inneburit vilda spekulationer om vad det egentligen betyder för de assistansberättigade. Tystnaden från Socialdepartementet har varit öronbedövande om vad regleringsbrevets skrivning faktiskt innebär. Fram till nu då. Åsa Regnér försöker här försvara formuleringarna i regleringsbrevet med sitt mantra att kostnadsökningarna i reformen inte går att förklara.

Försäkringskassan å sin sida hävdar oförtrutet att regleringsbrevets ambition inte går att genomföra utan att ändra lagen, detta trots att assistansberättigade faktiskt har sett en indragning av assistanstimmar ske redan innan regleringsbrevet skickades ut.

Regeringen måste vara tydlig med reformens framtid. Tala ur skägget, sluta ge vaga besked! Det talas om att politikerna i Sverige värnar om LSS-reformens vara. Nu är det dags att stå upp för reformen som man vill värna så mycket om! Låt de assistansberättigade få lugn och ro. Så inte mer frö som leder till så mycket oro!

Beklämmande nog så bemöter ministern behovet av en lagändring för att regleringsbrevet ska få önskad effekt för regeringen. Hon undviker exempelvis att svara på en fråga rörande detta under en frågestund i riksdagen av Maj Karlsson (V) utan hon upprepar bara ord som kostnadsdämpning och pratar bara om att kostnadsökningarna inte går att förklara. På frågan om vilka personer som rätt till assistans kommer bara vaga svar likt de hon ger under en intervju i SVT:s Aktuellt.

Under denna intervju i Aktuellt i vintras mitt under SVT:s granskning av LSS sa hon att det viktigt att rätt insats ges till rätt person. Jo, det kan vi vara överens om Åsa Regnér, men vem ska avgöra vilken person som är rätt och vilken person som är fel? Det gav ministern bekvämt nog inget svar på. Ministerns svar skapade istället fler frågor som kräver omedelbara svar!

LSS-reformens ambition är att den ska ge assistansberättigade möjlighet att leva som andra, Reformen innebär så mycket positivt för en relativt liten grupp människor i Sverige.

Allt det positiva som den innebär kommer dessvärre inte fram i mediasveriges väldigt ensidiga rapportering om hur mycket reformen kostar i kronor och ören, men knappt inget alls om vad reformen möjliggör för de som använder den.

● Åsa Regnér anser att det är svårt att förklara kostnadsökningarna. VIMPA vill dock peka på tre aspekter som vi anser Åsa Regnér tycks välja att blunda för:

● Att det faktiskt finns ett behov. Detta innebär att trots att rätten till personlig assistans har bedömts restriktivare så bedömer handläggare och beslutsfattare att det finns ett behov.

● Schablonbeloppets ökning förklarar en del av den faktiska ökningen.

● Funktionsnedsatta individer är friskare i dag och lever på ett annat sätt. Detta är ett måste för att få leva i det svenska samhället på lika vilkor.

Meningen var att LSS skulle öppna möjligheter. Men istället har LSS nästan utvecklats till ett hot att slutligen isolera människor från att delta i dagens samhälle. Är den riktningen något som vi vill sträva efter i Sverige år 2016?

Mikael Andersson,
Ordförande, Vi Med Personlig Assistans I Jönköpings Län

Claes Bogdanoff,
Vice ordförande, Vi Med Personlig Assistans I Jönköpings Län