Sluta utgå från att alla är hetero

Vi ligger i din säng. Vi kysser varandra. Allt annat försvinner, allt som finns är du och jag, och dina kyssar gör mig bokstavligen snurrig. Jag har längtat efter att få kyssa dig, att få känna din kropp tryckt mot min.

Jag har försökt vifta bort de känslorna, låtsas att det inte betyder nånting att jag inte kan sluta tänka på dig, försökt intala mig själv att det som hänt när vi druckit några öl bara är på skoj, för vi är ju bara vänner. Men nu ligger jag bredvid dig i din säng och snart får jag somna tätt intill dig, jag får pussa dig i nacken och jag får trassla ihop mina ben med dina.

LÄS MER: Det här är till alla killar som inte kan ta ett nej

Kanske hade detta varit lättare om jag befunnit mig i ett sammanhang som var mindre normativt. Om jag hade befunnit mig i ett sammanhang där någon hade sagt ”Det här är ju på riktigt, ska du verkligen riskera att slänga bort det för att du inte vågar lita på dina känslor?”

Och någon annan hade kanske sagt ”Du har haft två tidigare förhållanden, det senaste varade i tre och ett halvt år, men ingen av dem kan mäta sig med den här personen som du känt i några månader. Vill du inte ta reda på vad det betyder?”

Och en tredje hade kanske sagt åt mig att ”Du är ju kär i henne. Sluta hångla på fyllan, berätta hur du faktiskt känner, innan ni sabbar allt och sårar varandra”.

Men så var det inte. I ytterligare två år, och tillsammans med en ytterligare en pojkvän, försökte jag envist passa in i heteronormen. Jag ansträngde mig för att vara Den Perfekta Flickvännen, och försökte känna de känslor som jag antog att jag skulle känna.

Jag funderade kring kärlek och över vad det innebär att var kär, kanske är det olika för olika personer? Kanske är mitt sätt att vara kär ett mer lågmält vänskapligt sätt? Kanske är det inte mig det är fel på, kanske är det Hollywood och otaliga rom-coms med lyckliga slut som gett mig en orealistisk och ouppnåelig förväntan på kärlek?

Visserligen går det att rikta en hel del kritik mot Hollywood och de normativa filmer som strömmar ut därifrån. Men jag kan inte lägga hela skulden där för att förklara varför inga av mina tidigare förhållanden känts riktigt rätt.

Det är helt enkelt inte så lätt att vara tillsammans med en kille när en är lesbisk. Oavsett hur bra person han är, och hur mycket en älskar honom. För det är skillnad på att älska någon och på att vara kär i någon. Och efter 26 år fattade jag äntligen – jag är ju lesbisk.

Det tog mig 26 år att ”komma ut”, ett begrepp som jag tycker borde skrotas eftersom det befäster mig som avvikande, och jag önskar att det hade hänt minst tio år tidigare. Jag önskar att heteronormen inte var så öronbedövande. För grejen med normer är ju att de verkligen märks först när en bryter mot dem.

Jag önskar att när två barn sitter och leker med varandra ska de inte behöva höra att de är framtida kärlekspar, för att de kodas som flicka och en som pojke. Det som kanske är menat som en skämtsam kommentar med goda avsikter, blir ett verktyg för att livnära det binära heterosexuella könssystemet.

Jag önskar att barn slapp lära sig, implicit eller explicit, att de förväntas vara heterosexuella. Jag önskar att de slapp höra att det är okej om de inte är det, att det inte är något att skämmas över – eftersom innebörden av att säga att det inte är något fel med att vara hbtq-person är en underliggande antydan om att vi är avvikande och att vi förväntas känna skam inför vår identitet.

LÄS MER: Säg aldrig, aldrig att min sexualitet är en fas

Jag önskar att jag inte hade behövt föra ett samtal med personer som talar sig varma för hbtq-personers rättigheter, för att i nästa stund få frågan om jag har någon pojkvän. Jag önskar att när det ändå händer inte bli exotifierad, och överöst med kommentarer om hur ”spännande” och ”kul” det är att jag är lesbisk.

Det är varken spännande eller kul, det är bara den jag är.

Lo Hedengran