Bengaler är en ritual som för oss samman – ta inte ifrån oss vår kultur

Hetsjakten mot fotbollssupportrar och moralpaniken kring pyroteknik nådde en ny nivå nyligen. Då gick Per Enström från Polisens utvecklingsenhet ut och påstod att många bengalbrännare var narkotikapåverkade.

Det är samma person som i höstas försvarade att polisen mätte skadliga ämnen från pyroteknik i en container, för att få fram resultat som passade deras agenda. Orsaken? Ett tidigare test på Friends läktare hade visat att röken var ofarlig.

Jag har svårt att spontant komma på bättre integrerande platser i samhället. Därför är supporterkulturen en mycket positiv företeelse i ett samhälle som håller på att glida isär.

Att tända en bengal på en allsvensk fotbollsmatch är en ritual för att stödja det egna laget. Det är över hela världen ett lika naturligt inslag som ett tifoarrangemang av tyg. Men framför allt är pyrotekniken något som sker underifrån, en organisk handling som skapas av supportrarna och blir något äkta.

Det kan ställas i motsatsförhållande till utdelade reklamklappor och andra jippofierande inslag på läktaren som förespråkas av folk som vill se en mer kommersiell läktarupplevelse.

Supporterkulturen har haft mycket stor betydelse för den svenska fotbollens uppsving publikmässigt. När man angriper en del av supporterkulturen så angriper man den som helhet. Det går inte att plocka russinen ur kakan och förvänta sig att det ska smaka likadant.

Antingen väljer polisen och politiker att ta i med hårdhandskarna och skapa ännu en generation av unga supportrar med ett stort polishat. Det kommer innebära ökade konfrontationer mellan myndigheter och supportrar. Supporterkulturen fråntas dem som lägger ner sina liv i att skapa kultur och stämning kring matcherna, vilket kommer att leda till glesa läktare. Eller så släpper man prestigen och går in i konstruktiva diskussioner med supportrarna om hur pyrotekniken ska utföras.

Gustav Svensson,
Journaliststudent och fotbollssupporter