Debattören: Det är inget grundläggande fel med den svenska skolan. Det är snarare ett fundamentalt fel i hur vi som samhälle betraktar, kontrasterar och värdesätter saker.
Lindita Ann-Charlott Bunyak får i sin ganska spretiga debattartikel svenska skolor att framstå som en plats av krav, ångest och olust.
Bilden hon målar upp framstår instinktivt som provocerande, och det första som slår mig är tanken på människor i andra länder som inte har tillgång till skola överhuvudtaget.
Författaren till artikeln klagar rent utsagt på att de 1 050 kronor hon varje månad får av CSN är otillräckliga för att ”försörja” henne.
Hennes argument framstår stundtals som en skara banaliteter. Genom att skolan är gratis och tillgänglig för alla svenska invånare ger den oss unika möjligheter till att bilda oss och ”resa” genom samhällsklasser, och ur den synvinkeln är skolan ett praktexempel på en utav ljusglimtarna med den svenska välfärdsmodellen.
Med det sagt så måste det ändå finnas någon grad av igenkännande i hennes argumentation.
Jag påstår inte att hennes bild utav skolan är representativ för alla gymnasieelever, men artikeln har fått mycket uppmärksamhet, samtidigt som likartade artiklar som publicerats på denna hemsida har fått stort genomslag.
Och ingen blundar för att den svenska skolan i dag står inför andra problem än den tidigare gjort. Sjunkande resultat inom internationella mätningar, läraryrkets förhållandevis låga status, och kanske framförallt skolans betydande roll inom integrationen är de rådande problem jag har i åtanke.
Men dessa är knappast oöverkomliga problem, och i ärlighetens namn har jag svårt att se att skolan på ett radikalt sätt försämrats i jämförelse med när våra föräldrar var elever.
Däremot ställer författaren något som både överskrider och inkluderar skolproblematiken på sin spets – nämligen den ökande psykiska ohälsan bland unga.
Bunyaks artikel är en slags revolt mot alla förväntningar som vi unga har på oss. Å ena sidan är det förväntningar som vi matas med utifrån – reklam, sociala medier, föräldrar och kamrater – men å andra sidan övergår dessa yttre förväntningar i ett slags självnarrativ där vi hela tiden ställer krav på oss själva.
Byggstenarna i vår självbild utgörs av våra yttre prestationer, och aldrig tidigare har en generation i lika stor utsträckning känt att det ligger i våra händer om vi lyckas eller ej. Detta leder till en outsläcklig bekräftelsetörst, och är precis som Bunyak belyser en källa till oerhörd prestationsångest.
Skolan blir den ultimata platsen för att på flera nivåer släcka denna bekräftelsetörst. Precis som hon beskriver så gör vi det både genom att klä upp eller sminka oss, men också på ett akademiskt plan genom att leva upp – eller inte leva upp – till våra egna och samhällets akademiska förväntningar på oss.
Att vi genom reklam och sociala medier målar upp en helt ouppnåelig bild av vad det är att ”lyckas” är ett problem i sig.
Men om man ställer en apa, en giraff och en elefant bredvid varandra och låter dessa tävla inom samma grenar, råder det en konsensus om att de kommer prestera olika bra beroende på vilken gren dem tävlar i.
Vi är också överens om att det skulle vara orättvist att förutsätta att elefanten vore lika bra på att klättra i träd som apan.
Detta är kanske det största problemet med skolan och samhället i stort. Vi förväntar oss att Lisa med en sorts förutsättningar ska prestera lika bra som Pelle vars förutsättningar är helt annorlunda.
Alla är, och kan inte vara renodlade akademiker, alltså kan vi inte heller förvänta oss det utav våra elever – lika lite som vi kan förvänta oss av elefanten att den ska klättra i träd.
Man kan leva ett lyckligt liv utan att gå ut gymnasiet med bäst betyg i världen, och många av våra föräldrar var knappast några genier i skolan heller. De har andra styrkor och är ändå oumbärliga för samhället.
Vilka tar hand om oss efter läkaren utfört en operation? Sjuksköterskorna. Vilka försörjer samhället med mat? Bönderna. Vem underhåller elektriska ledningar så att jag ens kan skriva denna text? Elektrikern.
Dessa jobb är oumbärliga för samhället, och möjliggör för att andra överhuvudtaget ska kunna studera.
Det är inget grundläggande fel med den svenska skolan. Det är snarare ett fundamentalt fel i hur vi som samhälle betraktar, kontrasterar och värdesätter saker med så ypperligt åtskilda funktioner – och detta är en utav de stora källorna till ångest.
Vi måste som samhälle i stället bejaka att vi är bra på olika saker.
André Lagerkvist
