Debattören: Jag är alldeles säker på att upphovsrättslobbyisterna jublar och öppnar champagneflaskorna. Men är det verkligen den sortens politiker Miljöparitet behöver som språkrör för att återfå förtroendet från väljarna?
Jag var kollega med Isabella Lövin i den Gröna gruppen i EU-parlamentet under fem år förra mandatperioden. Såvitt jag kan bedöma gjorde hon ett utmärkt arbete i fiskeutskottet, där hon var ordinarie ledamot.
Men jag blev djupt chockerad över hennes sätt att svika de egna väljarna när det gällde frågan om upphovsrätt, fildelning och internets frihet.
I EU-valrörelsen 2009 var fildelning en mycket het fråga, som diskuterades flitigt. Som representant för Piratpartiet var jag naturligtvis glad för det. Men vi var inte det enda partiet som drev frågan.
Miljöpartiet hade en väldigt hög svansföring i internetfrågor. De gick bland annat till val på ett (alldeles utmärkt) manifest med titeln "Släpp filerna fria", som hade antagits ett par år tidigare.
Där krävde Miljöpartiet en legalisering av enskildas nedladdning av upphovsrättsligt skyddat material från internet, att avkriminalisering av uppladdning skulle utredas, och att straffen för fildelning skulle sänkas omedelbart.
I EU-valet 2009 fick Miljöpartiet två mandat, som gick till Carl Schlyter och Isabella Lövin. Carl Schlyter var och är mycket engagerad i frågorna runt internet och upphovsrätten, och han röstade konsekvent under hela mandatperioden i enlighet med vad Miljöpartiet hade lovat på den punkten före valet. All heder åt honom.
Men med Isabella Lövin var det annorlunda. När hon väl hade blivit invald visade det sig att hon inte hade några som helst planer på att följa Miljöpartiets löften till fildelarna.
I september 2010 röstade EU-parlamentet om den kontroversiella "Gallo-rapporten", som krävde hårdare tag mot fildelning. Den röstade Isabella Lövin ja till, i strid mot både den Gröna gruppens linje i parlamentet och det svenska Miljöpartiets löften.
Internt i den Gröna gruppen var Isabella Lövin mycket aktiv när det gällde att bekämpa att gruppen tog ställning för en reformerad upphovsrätt (i linje med Piratpartiets förslag).
Nu blev det som jag och Piratpartiet ville ändå, och Isabella Lövin förlorade den striden. Men hon la ner mycket energi på att driva en linje som gick tvärt emot Miljöpartiets ställningstagande och löfte till sina väljare.
I TV-utfrågningen inför EU-valet 2014 fick Isabella Lövin frågor om sin inställning till upphovsrätten och Gallo-rapporten. Då försökte hon slingra sig genom att påstå att "i den resolutionen står det mycket tydligt att fildelning för privat bruk ska vara tillåtet".
Det var alltså en ren och skär lögn som hon försökte sig på. Nu gick den rövaren inte hem, för programledarna hade läst på och visste vad det stod i rapporten.
Följden blev ett stycke underhållande tv, med Isabella Lövin i rollen som politiker försöker blåljuga men blir avslöjad.
Mot den här bakgrunden får jag erkänna att jag blev förvånad när Miljöpartiets valberedning föreslog Isabella Lövin till nytt språkrör.
Jag är alldeles säker på att upphovsrättslobbyisterna jublar och öppnar champagneflaskorna. Men är det verkligen den sortens politiker Miljöparitet behöver som språkrör för att återfå förtroendet från väljarna?
Christian Engström
Före detta EU-parlamentariker för Piratpartiet i den Gröna gruppen i parlamentet
