Jag blev knuffad och kallad bög – min "feministkompis" sa att det var mitt fel

Blank feminism är feminismens baksmälla. Efter att feminism fick genomslag i mainstream med representanter som Beyoncé och Zara Larsson har tonvis med svenska tonårstjejer hoppat på feministtåget utan att veta vart det är på väg.

Jag pratar om facebookfeministerna, tumblrfeministerna, fejkfeministerna – människorna som säger sig stå för alla människors lika värde utan att göra det i praktiken. Kanske utger sig blanka feminister för att vara feminister eftersom det är trendigt; jag hittar ingen annan logisk förklaring.

För några veckor sedan blev jag utsatt för ett hatbrott, på grund av min antagna sexuella läggning och min antagna funktionalitet. En förvirrad tjej i min gymnasieskola kallade mig bög och psycho ett tiotal gånger, samtidigt som hon försökte knuffa ner mig på skolans kalkstensgolv.

Händelsen i sig varken överraskade eller förolämpade mig – jag är van vid hatbrott. Det är den sorgliga verkligheten för pluraliteten av människor med avvikande sexualitet eller avvikande funktionalitet. Dock sårades jag av hur vissa människor i min närhet reagerade på hatbrottet, särskilt en bekant på min skola som utger sig för att vara feminist. Denna feminist anklagade mig bisarrt nog för att ha provocerat fram hatbrottet.

Blank feminism associerar jag med förutnämnda skolkamrat, som tjatade patriarkat och intersektionalitet hela läsåret och till och med stod utanför skolans matsal för att samla ihop signaturer till en Amnesty-kampanj för homosexuellas rättigheter.

Enligt denna blanka feminist har jag inte rätt att vara arg på förövaren som utsatte mig för hatbrottet. Jag skrek tydligen på förövaren, därför är det ”[mitt] fel att det hände” (direktcitat). Vem hörde min skolkamrat detta från? Förövaren, som hon råkar vara vän med.

Jag tappar modet angående feminism. Ideologin missbrukas som en statussymbol av vaginabärande bigotter som vill ställa sig till rätta med människor som faktiskt har sunda värderingar. Varför gå upp i eld och lågor över en namninsamling för homosexuella när man samtidigt tystar ner övergrepp mot homosexuella?

Jag blir rädd. Inte för homofoberna eller funkfoberna, för deras hat är synligt, undvikbart. Jag är rädd för nickedockorna som utger sig att vara saker de inte är. Dessa blanka feminister: skulle de hänga på vilken trend som helst? Hade de sieg hailat i Hitler Jugend om de bott i Nazityskland, bara för att alla andra tonåringar gjorde det?

Blank feminism handlar inte om solidaritet, ansvar eller rättvisa. Det handlar om tonårsintriger; något sann feminism inte har tid för, i en värld där människor far illa på grund av etiketterna som andra människor sätter på dem.

Kanske bör man skilja på kvinnokamp och kampen för HBTQ+-personer, eftersom olika gruppers förtryck ter sig olika. Intersektionell feminism, en ideologi som vill ta hänsyn till att olika sorters förtryck samverkar samtidigt, riskerar lätt att suddas ut till en blank sådan.

Ingen kan göra anspråk på, förneka eller förmedla erfarenheter som man inte själv besitter. HBTQ+-personer, likt andra marginaliserade grupper, uppskattar stöd i sin kamp, men om stödet yttrar sig i tomma ord istället för skydd från våld – då är det bäst att hålla tyst.

Alexander Laamanen