En gång för alla: Sluta förminska psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa. Självskadebeteende. Ångest. Depression. Panikångest. Separationsångest. Social fobi.

Detta är laddade ord. Ord som får folk att rynka på näsan, titta bort och vända ryggen till. Det är viktigt i vårt samhälle att posta glada bilder på instagram. Bilder fulla av leende ansikten, vänner, träning och arbeten som vi trivs med varje dag.

Det är fult att tala om att man mår dåligt, att man gråter, att man inte orkar. Då tycker man synd om sig själv, klär sig i en offerkofta och borde "rycka upp sig", "ta sig i kragen". Det är en ständig tävling om vem som mår allra bäst, fast alla av oss gråter i hemlighet någon gång. Hur kan det ha blivit så?

Orden jag nämnde i början kan enkelt bytas ut mot mer lättsmälta. Som nedstämdhet, rädsla, utmattning, frustration, irritation, sorg, saknad, osäkerhet, ensamhet. Det är egentligen dessa känslor det handlar om, de har bara blivit lite för stora för att dölja bakom en hemlagad middag på Facebook.

Hur många har inte blivit arga och skrikit? Hur många har inte slagit näven i en vägg? Hur många har inte kastat en telefon eller gråtit tills det känns som spyorna sitter i halsen? Varför är det bara okej om man låter bli att kalla slaget i väggen för självskadebeteende?

För det är precis vad det är. Du slog i väggen för att du inte kunde kontrollera dina känslor, precis som någon annan skär i sin hud av samma anledning. Hur kan du vara bättre än henne? Det är du inte. Man blir inte automatiskt mindre värd eller mer korkad bara för att man erkänner att man mår dåligt.

Tvärtom är man modigare, en förebild. Det är smart att erkänna sig besegrad och be om hjälp. Det är den som skrattar åt det, eller som förnekar andras dåliga mående ihop med sitt eget, som är fegisen.

Sluta förminska psykisk ohälsa. Det är sådana som förminskar andras dåliga mående som matar deras demoner och får dem att känna sig värdelösa. Vill du vara en sådan person? I så fall är det dig det är fel på, inte på den som gråter sig till sömns bara för att verkligheten gör ont.

Bell-Eve Nilsson