Ingen kommer tacka dig för att du jobbar ihjäl dig

Det har gått nästan 3,5 år sen den där dagen då allting rämnade, då jag fick en fullständig mental härdsmälta, bokstavligt talat inte kunde sluta gråta och trodde att livet var slut. Jag trodde att livet var slut för att jag inte kunde jobba längre. Jag hör själv hur bisarrt det låter, men det var min verklighet då. Mitt jobb var det viktigaste i mitt liv, det var det jag hängde upp hela min verklighet på, det var det jag var bäst på och det var det jag offrade min hälsa för.

Det har gått över tre år sedan den där tiden då jag gick från att inte kunna sova till att inte orka vara vaken. Då jag kunde sova i 16 timmar, bara för att vakna och somna om igen - dagar i sträck. Jag minns inte så mycket av den här tiden, ärligt talat är de närmsta två åren efter kraschen väldigt suddiga, samma sak med tiden innan.

Jag fick vara sjukskriven i 3,5 månad. När jag skulle börja jobba igen var det fortfarande en kamp att klara av att borsta tänderna och att öppna posten. Då skulle jag alltså klara av att sköta ett jobb. Det gick sådär.

Det kanske är svårt att föreställa sig ångesten som genereras av att plötsligt inte ens klara av de enklaste arbetsuppgifterna inom ramen för något du brukade vara oerhört skicklig på. Jag kämpade länge för att försöka komma tillbaka. Kämpade mot ångesten att gå till jobbet, kämpade mot orkeslösheten och misslyckades gång på gång med att gå upp i tid. Den här cirkusen pågick i 1,5 år.

Sen slog det mig, vill jag verkligen tillbaka? Vill jag tillbaka till det jobb som gjorde mig sjuk? Ett jobb som förstörde flera år av mitt liv. Det är ju faktiskt helt jävla stört. Det var den insikten som fick mig att tänka om.

Jag är fortfarande arg. Jag är fortfarande ledsen. Det gör fortfarande ont när jag tänker på det. Jag har svårt att släppa hur mycket som har gått förlorat.

Du blir inte lite utbränd, du går inte in i väggen lite grann. Det blir inte bättre för att du tar ett par veckors semester. Utbrändhet ger fysiska hjärnskador och det tar flera år att bli bra igen, om du ens någonsin blir helt återställd.

Men vet ni, jag tror att jag vann någonting också. Sedan jag brände ut mig har jag fått något av ett nytt perspektiv på livet. Det tog tid, det kom verkligen inte på en gång och jag är inte helt där känslomässigt och instinktivt ännu, men mitt medvetna och logiska tänkande har börjat snudda vid det och det är en bra bit på vägen.

Jag har insett att jag är värd mer än mina prestationer. Jag har insett att tid är värt mer än cred och att det går att köpa tid för pengar. 4 timmar mer fritid per vecka kostar exakt 10 % av din lön. Det är värt det, jag lovar. Jag kommer antagligen aldrig mer kunna jobba heltid, kanske max 70 % och sjukpenning kan jag ju se mig i stjärnorna efter för den resterande tiden, men jag har hellre en meningsfull fritid och lever på havregryn resten av livet än spenderar all vaken tid på ett jobb som gör att jag inte ens orkar ha en fritid.

Till alla er där ute som jobbar så hårt att ni tappat minnet, som gråter på toaletten på jobbet när ingen ser, som går hem med en klump i magen, som avbokar allt som brukade vara roligt och som inte minns när ni sov en hel natt utan tabletter senast, fråga er själva: Är det värt det? Är du lycklig? Skulle du rekommendera någon annan att göra som du? Om inte, gå hem NU, sjukskriv dig och boka en läkartid. Du är värd mer än hjärnskador och ingen kommer att tacka dig när du inte orkar längre.

Zandra Hedlund