Marcus Birro: Det vi ser i Sverige nu har ingenting med mångfald och möten att göra.
Officiellt är Sverige ett mångkulturellt och blandat samhälle. Det är så vi vill framställa oss själva. Vi älskar bilden av uppblandad framgång. Solidarisk framgång är det här landets allra största myt.
När min farsa kom till Sverige från Italien på sextiotalet var Sverige en relativt isolerad ö. Från Grekland, Ungern och Italien och Latinamerika kom det människor som tillsammans med finnar, svenskar och andra byggde det här landets välstånd. Dessa människor tog plats i fabrikerna och bodde i baracker. Pengarna de tjänade stannade i Sverige. De blev en del av Sverige och de flesta stannade också kvar här, också sedan den tid de egentligen skulle ha stannat tagit slut.
Många mötte kärleken här (som min pappa) och blev med tiden en väsentlig del av det här landet. Tack vare alla dessa människor kunde Sverige bli ett av världens mest moderna länder. De byggde Sverige.
De som kom hit levde alltså inte på någon annans byggde. De tog inte del av välfärdsstatens frukter. De planterade egna träd. De bidrog till samhället och därför blev de också en del av samhället. Ingen av de här människorna byggde egna enklaver i förorterna.
De öppnade upp Sverige för världen. De kunde väcka våra frusna, statiska drömmar.
De berikade vårt land på så väldigt många olika sätt.
De förblev italienare, greker, finnar och chilenare, men de blev också svenskar. De kunde sucka tungt åt vädret, åt maten, åt ketchup på pasta, åt slutna svenskar, (men jubla åt kvinnornas skönhet) och de kunde längta tillbaka till Toscanas rullande kullar, till maten, fotbollen, middagarna, samvaron och sakna sina familjer. Men de erkände sig som en del av detta land. På gott och ont.
Mångkultur är ett annat ord för möte. För att ett möte ska bli av krävs det att två personer går mot varandra. I Sverige går ingen varandra till mötes längre. Vi går åt olika håll. De som skriker om att mångkultur är det bästa som hänt går åt ett håll, medan de som kommer hit går åt ett annat håll, åt det håll där människor från deras hemländer redan samlats. Där bildar de egna samhällen.
Tusen mil därifrån, i medelklassens ghetton i innerstaden, sitter sedan den politiskt korrekta eliten på sina telefonledningar av förljugen tolerans och säger sig värna om människor och ett tillstånd de aldrig kommer i närheten av.
Ingen möts i Sverige 2016. Vi sitter på varsin kant och pekar finger åt de andra. Vi vet bäst. Vi umgås med andra som också vet bäst. De rika har sin värld, de fattiga har sin. De rika säger sig veta vad som är bäst för de fattiga och de fattiga har börjat ge de rika långfingret i allt högre utsträckning. De rika skräddarsydde sin uppfattning om vem som är god och vem som är ond för flera år sedan. Plötsligt är fienden en annan. Men för de rika vinner alltid teorin.
För eliten är fienden alltid en vit, heterosexuell, kristen medelålders man och om denne (särskilt om den är just en vit, heterosexuell medelålders man) försöker problematisera eller nyansera bilden blir man stämplad som rasist eller värre. Det kan låta som något enkelt att skaka av sig. Men det där är lögner som kletar fast.
De kan ruinera dig yrkesmässigt. Du och dina barn kan få lida för all framtid för att eliten ljuger ihop en historia om något som är dig fullständigt främmande, nämligen att klassa vissa människor som mindre värda än andra. Den skammen kommer de jävlarna få stå till svars för en vacker dag.
Så köp inte lögnen om Sverige som ett suveränt mångkulturellt land där allting blandas, där alla har samma chans. Det finns tusen olika sorters Sverige och just nu är det ingen av de sorterna som möts någonstans.
Samtidigt är Sverige fullt av människor som inte känner igen sig i sitt eget land. De är inga rasister. De är inga reaktionära stackare. Det handlar om människor som, kanske tillsammans med min och din farsa, byggde det här landet och som nu känner sig som främlingar. Vilken skam och ynkedom det är då att eliten i städerna sätter sig på sina vita springare och mer eller mindre avfärdar dessa människors rädsla.
De säger att ni ljuger. Er rädsla är inte på riktigt. Hur kan de veta det? Vad ger dem rätten att avfärda hundratusentals människors rädsla som totalt obefogad? Hur skulle de själva reagera om någon kom och hånskrattade åt deras egen rädsla?
Jag tror på mångfald. Jag är ett resultat av möten mellan människor och kulturer. Men det vi ser i Sverige nu har ingenting med mångfald och möten att göra.
--
Marcus Birro skriver ofta på Nyheter24. Läs bland annat den här texten om terrorfinansiering.
