Beatrice Färdigs: "Det är just det som är poängen. Låt oss prata om det jobbiga med förlossningar. Ärligt. Utan förskönande romantisering".
Låt oss ta tjuren vid hornen, låt oss reda ut mina och många andras frågetecken genom att lägga korten på bordet. Det tycks råda ett tabu att prata om förlossningsrädslor och skador. Mina kvinnliga vänner och bekanta som ännu inte fått sitt första barn men länge drömt om det avfärdar mina rädslor.
För ja, bara tanken på att jag någon gång mot förmodan ska pressa ut en människa ur min kropp ger mig stora skälvan. Min livmoder krampar bara vid tanken på det. Så, I said it. De vänner och bekanta jag har som är vuxna, alltså vuxna som i min generations föräldrars ålder, vittnar dock om att mina farhågor kanske inte är helt omotiverade.
Det finns så oändligt många föreställningar om den barnafödande kvinnokroppen. Vid diskussionen om att välja kejsarsnitt har jag vid otaliga gånger fått höra saker som vittnar om motstånd. Det senaste jag hörde fick mig nästan att tappa hakan, en vän påstod att kejsarsnitt är livsfarligt för att rätt vad det är så liksom spricker ärret upp. Så bara pang dör man.
Kritikern i mig fick mig så klart att ifrågasätta hur ofta detta händer och om det ens händer, för med tanke på det tabu som råder mot planerat kejsarsnitt så framstår det ju som att det argumentet borde ha använts otaliga gånger vid det här laget. Men, folk står fast vid sin ståndpunkt. Kvinnokroppen är gjort för att föda barn, det är naturligt. Är man en riktigt kvinna så klarar man en förlossning galant.
Låt oss stanna där på det här med naturligt och att vara en riktigt kvinna. För det första känns det här med naturligt inte riktigt relevant i kontexten om den postmoderna människan. Jag ska nog inte ens börja gå in på det, det slutsatser som dras om vi ska hålla oss till vad som är naturligt blir rätt mörka. Hur många av oss skulle idag leva om vi höll oss till naturens gång utan att lägga oss i med läkarvård och mediciner?
Nej, det är ett argument jag inte köper. Men, som så ofta annars, så framhålls naturen och biologin som relevant när vi talar om kvinnan. Speciellt vad det innebär att vara en riktigt kvinna. Vad är ens en riktig kvinna? Och är det inte precis det som jag och många andra vill komma ifrån? Jag då, som inte har för avsikt att spela kvinnans ess i rockärmen (barnafödande), blir då en halv kvinna eller blir jag nedflyttad till att betecknas som flicka eller rent av kanske en aning manlig?
När detta samtalsämne kommer upp så tycker jag mig ana vissa mönster. Vi barnlösa och tvivlande med alla våra frågetecken, sedan de med alla romantiska drömmar om barnafödande som liksom viftar iväg våra farhågor och framhäver att så farligt är det faktiskt inte.
Sedan har vi de som relativt nyss fått barn, som mumlar någonting ohörbart och helst inte vill vara en del av den diskussionen. Sen har vi till slut, mina hjältar, som säger att jo, det gör så in i helsike ont att det inte går att föreställa sig. Men det talar man inte om, för man inte vill skrämma förstföderskor.
Som ni listat ut vid det här laget så är jag inte en mamma, vet inte om jag ens kommer bli en mamma. Min sambo frågade mig nyss vad jag sitter och skriver om, jag svarade att jag skriver om förlossningsrädslor och skador varpå han kontrade med att det vet jag ju ingenting om.
Och det är just det som är poängen, jag vet inte. Så låt oss prata om det. Ärligt. Utan förskönande romantisering. Min hypotes är att det kommer komma upp en del inte så roliga sanningar till ytan, låt dem synas och gör din röst hörd.
Låt oss sudda ut skammen som råder kring förlossningsrädslor och skador, låt oss för en gång bli av med föreställningen om att det som avgör ditt värde som människa är förmågan att föda barn. Spindelfobi är en relativt socialt accepterad rädsla, hur kan det då komma sig att rädslan kring förlossning anses vara så ologisk?
Beatrice Färdigs är en 26-årig lastbilschaufför, etnologistudent, feminist och antirasist. Hon bor i Furuvik.