I Sverige smutskastas 20% av befolkningen på grund av sina åsikter – är det demokrati?

Vad är det som händer när demokratins främsta förespråkare undergräver densamma genom att inte acceptera något annat ledarskap än det som faller dem själva i smaken?

Det är ett fenomen som är tydligt, inte bara i Sverige, men i stora delar den så kallade ”fria och liberala världen”.

I USA springer anti-Trump supportrar runt och krossar rutor på Bank of America och Starbucks. Kränkta vita kvinnor demonstrerar i hundratusental i protest mot den nyss tillträdde presidenten.

Och missförstå mig rätt nu, det är deras fulla rätt att demonstrera, men frågan jag anser är berättigad att ställa är vad de egentligen demonstrerar emot? ”Hillary Clinton fick flest röster!!”; ja, men nu är ju inte så elektorsröstsystemet fungerar.

Så är det alltså systemets fel och brister de demonstrerar mot? I så fall kan man ju följaktligen anta att de hade demonstrerat på samma sätt om Hillary hade vunnit valet, men Trump hade fått flest röster.

Är det Trump som person de demonstrerar emot? Det kan jag förstå, han är en man som säger vad han tänker, och det faller inte alla i smaken. Men vilka konkreta idéer som Trump står för är det demonstrationerna sker emot? Det duger inte att bara demonstrera mot någons person, så som tycks ske i dessa fall.

Eller är det valresultatet de demonstrerar emot? Okej, suck it up, och acceptera att ni är i minoritet, så som systemet ser ut. Och om det är muren eller deporteringen av illegala invandrare de demonstrerar emot, så kan de ju börja med att ta sig en funderare över vad som egentligen händer med ett land som inte kan kontrollera sin gräns.

I Sveriges riksdag river sjuklövern sitt hår över Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna och gör allt de kan för att kväsa dem så gott det går.

Deras försök att utesluta SD från inflytande fungerar ju rätt bra, så som riksdagskonstellationen ser ut i nuläget, och det kanske fungerar ett par år till. Men efter nästa val, när SD sannolikt och av opinionsmätningar att döma kommer att ligga mellan 20 och 30 procent, så kommer det inte att gå längre; inte om man vill ha en demokrati värd namnet.

Något som Moderaterna verkar ha förstått och som de också gick ut med i torsdags förra veckan, och därmed också har fått utstå sin beskärda del skit för.

Sveriges journalistkår går av de flesta artiklar att döma (det finns en flertal goda exempel på undantag), sjuklöverns ärenden i sina försök att smutskasta SD genom att framställa dem, och därmed implicit också deras väljare, som antidemokrater och rasister.

Oftast utan några som helst konkreta exempel på saker som i sig kan anses som antidemokratiskt eller rasistiskt. Det senaste exemplet på mediedrev mot någon med ”fel åsikter och fel verklighetsuppfattning” från en av Sveriges största tidningar (DN), är ju det mot Katerina Janouch, som sa vad hon tyckte om situationen i Sverige.

På andra sidan etablerade media och politiken, finns emellertid verkligheten och verklighetens människor. De som inte bor i Stockholms innerstad och jobbar på DN:s eller Aftonbladets redaktion ett stenkast därifrån.

De som inte sitter i riksdagen eller arbetar som professionella tyckare. De som bor i Gottsunda, vars boulehall blivit nedbränd för andra gången på två år och där simhallen blivit bombhotad och fått sina rutor inkastade om natten, eller i närheten av Rosengård där människor blir skjutna på löpande band. Där fungerar kväsningen av SD inte.

Sverige har enligt min högst personliga övertygelse en genomsnittligt mycket välutbildad, allmänbildad och kritiskt tänkande befolkning som är fullt kapabel att dra egna slutsatser om samhällssituationen och det politiska och mediala spelet.

Allt dravel om att det är lågutbildade vita män som röstar på SD stinker lika mycket lögn och propaganda som det – om så vore fallet – stinker av klassförakt och rasism.

Slutsatsen av det resonemanget kan ju nämligen inte vara något annat än att dess förespråkare anser lågutbildade vita mäns åsikter och röster som mindre värda än någon annans.

Men SD:s väljare finns överallt, i alla samhällsklasser och inom alla etniska grupper, även om vissa grupper säkerligen är överrepresenterade, precis som att Vänsterpartiet är överrepresenterat i de flesta av norra Sveriges kommuner, utan att det anses som ett problem.

Jag önskar att de som så ivrigt fördömer och pekar finger åt dem som inte tycker som dem själva i vissa frågor, de som dömer ut dem som korkade och de som ser sig själva som någon form av godhetens apostlar, kunde ta sig en funderare över vad innebörden av ordet demokrati egentligen är eller bör vara.

Om det kan finnas någon motsättning i att demonstrera mot konservativa idéer i liberalismens namn, taget i beaktning att liberalismen per definition innebär acceptans mot andra värderingar, och om det i ordet demokrati i förlängningen kan tänkas finnas en aspekt som inte bara innebär att majoriteten styr, utan som också förutsätter respekt för varandras åsikter.

De borde också ta sig en funderare över vad respekt för andras åsikter och värderingar egentligen innebär, och vad det kan få för konsekvenser för ett samhälle där över 20 procent av befolkningen kontinuerligt och systematiskt som följd av sina politiska åsikter smutskastas såväl offentligt som privat.

Mest på grundval av en högt gapande och maktfull minoritets idéer om vad denna grupp står för, snarare än på någon form av ömsesidigt samtal eller sakligt idémässig diskussion.

Fredrik Thool