Marcus Birro: Att önska livet ur folk är feminismens paradgren – Fråga Cissi Wallin

Jag älskar uppror.

Allting jag gjort har jag gjort i en sorts frenetiskt ilska mot elitistiska strömningar. Jag har gått på tvärs med det mesta genom livet.

En del av den vreden har tagit mig väldigt långt, annat har lett mig fullständigt vilse.
Från tiden som sångare i The Christer Petterssons, till att ordna egna poesiuppläsningar och fram till idag…

Livet är en dyster skog där man trots allt aldrig är ensam om att irra sig i vilse. När man traskar i den där skogen hör man alltid grenar som bryts, löv som prasslar, en vind som går i träden, och när kvällen kommer ser man eldarna dit andra, människor som du kanske, som också hamnat vilse, samlats.

Så förblir vi ändå inte ensamma.

Den feministiska kampen är en av vår tids viktigaste. Det upproret har jag haft i mig sedan jag var ung och gick mina Marx-kurser på Andra Långgatan i Göteborg. I grunden har det handlat om att se att flickor och kvinnor hållits tillbaka av en könsmaktsordning. Jag har sett det och jag har skrivit och slagits för att ändra på det.

Sedan spårade debatten ur fullständigt. Det måste ha varit i slutet av 90-talet när Nytorgs-Femlisterna fick upp smaken av makt och jagade ner varenda jävel som hade en avvikande uppfattning i en enda fråga. För att vinna makt måste man ha en fiende och har man ingen fiende, eller om fienden är diffus och komplicerad, så uppfinner man sin fiende. Så man började jaga människor som Ulf Lundell och andra. Sedan tog man makten över den hysteriskt ängsliga populärkulturen och blev plötsligt exakt den elit man tidigare angripit.

Då tilltog förvirringen.

Inom konsten har den vulgära avfarten av feminism tagit sig ganska så motbjudande uttryck.
Det har handlat om att från teaterscener stå och skrika att (numera fullständigt tillintetgjorda) debattören Per Ström är så ”in i helvete ful att och att han är som han är för att han inte får knulla” till att hylla sinnessjuka brottslingar som Valerie Solanas som blev berömd för att hon tyckte att man skulle skära upp män med kniv och försökte ta livet av Andy Warhol.

Just det där med att mörda män har varit en favorit hos de här kvinnorna.

Det sitter kvinnor i Svenska Akademin som byggt sin världsbild på en kvinna som såg på män som hundar.

Samtidigt har man blundat för sådant som verkligen angår flickor och kvinnor, det ökade sexuella våldet, otryggheten, hedersförtrycket, religiöst färgad underkastelse.

Allt sådant har fått stryka på foten eftersom mycket av den feministiska världsbilden är teori och när verkligheten inte stämmer överens med teorin, när fienden inte längre ser ut som fienden gjorde inne på seminariet på Södetörns Högskola, uppstår en viss förvirring som man möjligen utifrån kan le åt, men som i grunden är djup sorglig eftersom det riktiga upproret, kampen för allas rätt att vara sig själva, därmed delvis går förlorad.

I Göteborg är det snart filmfestival. I samband med det ordnar ansedda Göteborgs Konsthall en utställning baserad på filmen ”Vem ska knulla pappa”? som har premiär där. Filmen och utställningen är gjord av en Antiffa Vänsterfitta och är en ”dödsmeditation för den inre och den yttre mannen”.

”Vänsterfitta” säger själv att hon ”föddes ur radikalfeminismen blodiga sköte”.

Detta med att önska livet ur folk tycks vara en av feminismens paradgrenar.

Förra helgen satt mediepersonligheten Cissi Wallin i TV4 och önskade att man kunde abortera abortmotståndare, allra helst också som det hette; ”retroaktivt”.

Ta livet av alla som inte tycker som man själv alltså. Iskall, rak och fasansfull fascism med andra ord.

Detta i en debatt med anledning av barnmorskan Ellinor Grimmark som nu slåss för sin rätt till samvetsfrihet i vården. Fick Wallin mothugg? Vaknade panelen och började ifrågasätta hennes önskan?

Jo, tjena.
Alla höll med och skrattade gott…

Det är intressant det där... Om hatet utgår från "rätt" håll är det okej. Om det är rätt slags person som vill se fel slags person död premieras man. Då får man vara med i de stora sammanhangen. Då blir man omhuldad och applåderad av eliten.

Det är hiskeligt motbjudande.

Det är, eller borde i alla fall vara, anmärkningsvärt att en känd feminist sitter i tv och önskar livet ur andra kvinnor som går i främsta ledet för en kvinnokamp som hon tror på.

Man kan le åt att vänsterextremisternas hatare blir premierade av konsthallar och filmfestivaler och man tycka att mediala tyckares dödslängtan inte är något att bry sig om.

Jag tror man begår ett misstag då. För kampen för jämställdhet, för alla kvinnors rättigheter är allt för viktigt för att vi ska låta desperata tyckare eller fascistiska så kallade konstnärer kidnappa frågan.

Jag vill ha värdigare, kaxigare, innerligare, verkligare och mycket bättre förebilder för min dotter i hennes självklara kamp för att bli den här världens allra vackraste blomma.

Marcus Birro