Alexander Karim: "Vi måste genomskåda de som vill skapa splittring. Vare sig de är orangea gubbar i vita hus, eller före detta nynazister från Sölvesborg".
Fredagkväll. På spåret. En tradition i vårt och runt två miljoner andra svenskars hem. Vi älskar det. Att följa det mystiska spåret runt, runt, genom skog och stad.
Desperat försöker vi hitta ledtrådar i vägskyltar, klimat, vegetation. Vi älskar djupdykningen in i ett land, en kultur vi kanske inte visste något om. ”I vilket ikoniskt resmål är Bojanakyrkan en sevärdhet”?
Eller veckan därpå, ”Svensk FN-insats har verkat i detta naturtillgångsrika land som klippt de belgiska banden, kanske inte var vad kung Leopold ville…”
Vi scrollar igenom minnesbanken, någonstans ringer en klocka. Och vi ser vidare. För snart kommer frågor på Kinshasa. Vi kan vara nog så lugna med att varken vi eller våra medresenärer i soffan kommer att briljera men tystnad råder. Vi vill följa med på färden.
Vi hungrar efter kunskapen kring denna för oss hittills okända plats. Alla dessa olika kulturer. Vi välkomnar dem in i vårt vardagsrum. Vi kan nästan känna smakerna från stånden. Vi känner att vi inte lever i det slutna Sverige vi hör om i nyhetsrapporteringarna. Inte i Donald Trumps dystopiska Svea.
Vi är Sverige. Vi är solidaritet. Vi är nyfikna. Vi är bättre än denne nyvalde Sauron som ljugit sig in i Vita huset. Vi sitter där framför teven och är en del, inte bara av Sverige. Utan av världen. Tills eftertexterna rullar och vi stänger av teven.
Och vårt intresse för kulturer utanför den egna begränsas till tacomiddagen som ligger och väntar på att plockas undan från köket. Plötsligt vill vi bara ha svenskt. Vi vill inte träffa någon annan. Vi vill stänga gränserna.
Inte bara till vårt land utan våra sinnens gränser. Vi vill inte veta, inte lära, inte ta del av, inte dela. Men jag vet att vi är bättre än så. Vi förstår ju att olikheter berikar. Vi är inte så kalla och avskärmade som det påstås att vi borde vara. Vi inte bara kan, utan vill bättre.
Om detta är jag övertygad. Vare sig vi lever våra liv i första klass eller i dressinen har vi fler likheter än olikheter. I Främlingsfientlighetens träsk är vår rädsla hantlangarnas enda valuta. En valuta de numera får via autogiro. Men vi ska inte låta rädslan styra över våra liv.
Vi måste genomskåda de som söker skapa splittring genom okunskap och propaganda. Vare sig de är orangea gubbar i Vita hus, eller före detta nynazister från Sölvesborg med Napoleonkomplex och Hitlerfrisyr.
Vi måste tala med en samstämmig röst som höjer sig över inskränkthetens mörker, ser dess krafter i vitögat och ställer frågan: Sverige, vart är vi på väg?
Alexander Karim,
Skådespelare