Om vi vill hedra den 11-åriga flickan måste vi bli förbannade

Menar man allvar med att hedra offren i terrordådet tror jag tyvärr inte det räcker med blommor och hjärtan.

Jag är ledsen men jag tror inte det räcker.

Det är ingen tragisk olycka som tog livet av de här människorna. Sverige behöver på allvar, och med all den suveräna solidaritet som blivit vårt lands riktmärke, klargöra varför det har har skett, vilka det som är har mördat de här människorna och varför de har gjort det.

Vi måste få klarhet i det. Vi måste få höra tydliga fördömanden. Vi måste bli klarsynta och noggranna.

Jag har skrivit om detta i flera år. Jag har säkert i flera texter varit allt för polariserande, allt för kategoriskt. Men jag har försökt se tecknen, försökt skriva om ett barbari som många andra haft väldigt svårt att skriva om.

Menar man allvar med att hedra den elvaåriga flickan och de andra som dog och skadades är det vår skyldighet att bli förbannade. Eftertanke, solidaritet och empati är på inga sätt motsatsen till ilska.

Jag har ett ögonblick när all luft gick ur mig. Det var igår när elvaåringen först annonserades som försvunnen. Någon timma senare kom beskedet att hon dött.

Hon var elva år. Hon hade precis öppnat dörren till sagan som skulle bli hennes liv.

Vem mördade henne och varför? Exakt vad ville den eller dem som mördade henne uppnå? Vad är vi skyldiga henne och hennes anhöriga? Är vi inte skyldiga att adressera det barbari som mördade henne?

Det kunde varit min dotter. På flera sätt är det min dotter.

Men luften gick ur. Jag orkar inte skriva om allt det här längre. Jag upptäcker nu att jag fick allt för mycket stryk, medialt och offentligt, för att jag försökte värna om just sådana som den elvaåriga flickan genom att gång på gång försöka skriva om det hot och det hat som riktas mot henne och tiotusentals andra elvaåriga flickor i vårt land.

Sverige har gjort till en ädel konstform att skjuta budbäraren.

Nu hoppas jag så innerligt att detta var en så kallad enskild galnings verk. Jag ber att det inte ska vara som jag tyvärr misstänker att det är. Högern har inga svar överhuvudtaget på detta. Deras enda svar är hat. Hat är aldrig ett svar.

Det har varit några sotiga dygn. Jag känner bara en oerhörd uppgivenhet.

En sorg som sjunker djupt, som grundvatten, som det stilla, speglande vattnet i en brunn.

Jag hedrar offren genom kärlek och uppmaning till försoning och eftertanke. Jag hedrar offren genom att inkludera, inte exkludera. Jag hedrar offren genom att uppmuntra till dialog, inte till konfrontation.

Jag hedrar också offren genom att på allvar försöka ta reda på vem och vilka som med berått mod genomförde detta. Jag hedrar offren genom att kräva fördömanden och handling, genom att en gång för alla lyfta på locket.

Jag hedrar offren, och därmed vårt land, genom att känna en grundläggande och flammande ilska. Men mest är det sorg, medkänsla och solidaritet. Att stå upp i kärlek och solidaritet kräver alltid något av oss.

Att verkligen känna medkänsla med en annan människa betyder att man inte väjer för det som är svårt i livet. Inte hat, inte mer polarisering, inte strider. Men sanning och tydlighet.

Det är tusen känslor på samma gång. Jag hoppas Sverige orkar resa sig värdigt ur allt detta. Jag önskar att sorgen väcker oss.

Men striden i spalterna får någon annan ta. Jag orkar inte längre.

Kärleken är alltid starkare än döden.

Marcus Birro