Vi hjälpte den misshandlade mannen – blev utsatta för rasism

Den 25/7 2017, vad jag och min storasyster trodde var en helt vanlig måndag, slutade med en händelse vi aldrig tidigare kunnat föreställa oss. 

Omkring klockan 20.00 skulle vi med pendeltåget från Södertälje C till Stockholm C. När vi slagit oss ner på tåget tittar vi ut genom fönstret och ser en ung kille med utländsk bakgrund hamna i slagsmål med en äldre man med svenskt påbrå. 

Efter ett tag kommer ytterligare fyra unga killar med utländsk bakgrund för att få bort den unga killen ifrån slagsmålet, det vill säga hjälpa den svenska mannen. 

Killarna lyckas få bort honom, varav den äldre mannen reser sig upp och slår till en av de unga killarna som endast hade ett syfte, att hjälpa.  

Min syster reagerar och säger att vi ska ut ur tåget, att vi måste hjälpa till, att vi inte bara kan sitta och titta på. Vi springer mot bråket som sker mitt på en väg och det vi får syn på är hur omkring 30 personer, både svenskar och invandrare, står som publik, och inte en enda människa väljer att stoppa slagsmålet. 

De tittar på, ingen vågar göra någonting. Inte en enda människa. Jag höjer min röst när jag är på väg mot den äldre mannen och skriker "ni står 50 personer här och inte en enda individ hjälper till?’". 

Jag hör en röst svara tillbaka "hur ska vi veta vem som har rätt eller fel?". Jag svarar tillbaka "vad fan spelar det för roll? Stoppa bara bråket! Ska två unga tjejer behöva stoppa ett våldsamt bråk mellan killar när ni står så många män och tittar på som publik?".

Vi försöker att lugna ner den svenska mannen och killarna går vidare. Samtidigt som vi försöker lugna ner honom, torka bort blodet som flödar från ansiktet, ge honom lite vatten för att han ska återhämta sig, börjar mannen skrika och fortsätta provocera varje utländsk kille som passerar förbi. 

Det var meningar som "era fittor", "era våldtäktsmän", "ni är fittor" och jag frågar den äldre mannen "varför säger du så?". Han svarar mig att han har läst i tidningen att tjejer blir våldtagna varje dag av dessa män. Jag frågar honom "vilka är dessa män?" och han svara mig "dem, de där är fittorna, de är fittor".

Efter ungefär 10 minuter kommer två polismän, bägge med utländsk bakgrund. Poliserna försöker ta med honom till polisstationen, men mannen gör motstånd och skriker "fittor" till poliserna. 

Och där kommer den verkliga anledningen. "Era jävla blattar!", skriker han. "Jävla invandrare, ni våldtar unga tjejer". 

När jag hör honom skrika, skriker jag tillbaka: "Det stod 20 svenskar runt omkring dig, inte en enda räckte ut en hjälpande hand till dig. Ser du inte att två unga tjejer med utländsk bakgrund sprang från deras tåg för att hjälpa dig trots att du begick misstag efter misstag, trots att det är mot såna som mig ditt hat riktar sig mot?"

Han svarade "jag tackar er, er tackar jag, tack!" varpå jag sa "du behöver inte tacka oss! Vi är två invandrartjejer som hjälpte en svensk man. Vi är ju ändå blattar, varför tackar du oss?". Han fortsatte att tacka oss under tiden han fördes in i polisbilen.

Jag har många gånger läst artiklar om hur folk varit med om rasistiska påhopp. Själv har jag aldrig lagt ned stor energi på att ta åt mig av dess påhopp eller fördomar, men ikväll var det väldigt svårt och jobbigt för mig att bevittna det hat och fördomarna som fanns emot oss. 

Trots mannens åsikter, alla fördomar, hatet han hade emot oss, så brast våra hjärtan för honom, det vart extra jobbigt att tycka synd om en person som hade ett hjärta fullt av hat, men ändå var i behov av vår hjälp. 

Att få en hjälpande hand ur sina fördomar borde bara bevisa att vi alla kan ha fel och att ingen människa är felfri, svensk som invandrare, rik som fattig, troende som icketroende. I slutändan är vi alla människor, alla är lika värda och alla måste hjälpas åt för att skapa en bättre värld. 

Sevilay Terzibaşı