Marcus Birro: "Kom ner från era höga hästar. Det gäller särskilt er som inte ens ser att ni sitter på höga hästar"
Som en inre jordbävning, ett väldigt hav som reser sig som en gigantisk flodväg och splittrar och söndrar.
Så är debattklimatet just nu.
Och så har det varit under en tid. Men det blir inte bättre. Ingen lyssnar längre. Alla bara skriker. Människor bygger sina fiender med hjälp av förtal, rena lögner och sina egna tillkortakommanden.
Den ”goda” sidan är nästan värst. De är fullständigt blinda för de många fruktansvärda övertramp som den gör sig skyldig till.
Om ett vulgärt, oansvarigt monster anser sig ha ”rätt” så skyr monstret inga medel...
Allt är tillåtet. Om den som jagas har fel efternamn upphör plötsligt alla lagar att gälla. Då är det hela vägen från ministrar i regeringen och ner till packade Sune framför datorn vid köksbordet i Ludvika som tar sig rätten att släpa personer i smutsen.
Katerina Janouch är det senaste exemplet på en människa som det verkar okej att bete sig hur som helst emot. Jag skiter i hennes åsikter. Jag skiter i dina åsikter också. Men jag skiter inte i hur vidrigt många som säger sig älska mångfald, solidaritet och god ton behandlar henne i sociala medier.
Ni borde skämmas.
Och var är alla helylle-ivrare, PK-mobbens apostlar med plattformar och genomslag? Varför tar de aldrig en enda VERKLIGT utsatt människa i försvar? Måste man ha rätt åsikter för att bli behandlad med respekt? Måste en medmänniska tycka som jag för att jag ska reagera på hur smutsigt hon ber behandlad i offentligheten?
Det är inte empati. Det är hyckleri. Alla de där gråtande kändisarna som jag ser på TV3 som rest till fattiga länder och nu ska kokettera med sin godhet. Nu rinner tårarna på dem. Nu gör de skillnad. Nu får de skvätta runt i sin egen förträfflighet.
Samma människor kan frusta sig blåa av skadeglädje och rent hat när en så kallad ”meningsmotståndare” får stryk på det virtuella bytorget.
Det är inte särskilt snyggt.
Och när förvandlades en medmänniska till en meningsmotståndare?
Upphör min empati med de som tycker som jag i alla frågor?
Det är inte empati i sådana fal. Det är en skam.
När Staffan Heimersson fick sparken från Aftonbladet förra veckan fylldes internet av folk från den ”goda” sidan som maniska hoppade runt i ringar med sina högafflar. Människor som hoppades att han skulle dö. Människor som skrattade rått rakt ut. Människor som hånade honom för hans kön, för hans ålder, för hans åsikter. Människor som skrev att de gladde sig åt att han var så gammal eftersom han då snart kommer dö.
Samma människor som står allvarsamma i klassrummen när det bjuds in till möte om mobbning i skolan. Samma människor som röstar på FI och säger sig värna om alla människors lika värde.
Ni kan lura mig. Ni kan lura varenda jävel på jorden. Men ni kan inte ljuga för ert hjärta. Lev med hyckleriet. Lev med att vara skenheliga och ihåliga spöken i en tid som mer än någons behöver utrymme, tid, kontemplation och värdighet.
Kom ner från era höga hästar. Det gäller särskilt er som inte ens ser att ni sitter på höga hästar. Kliv ner och tala till oss. Kom fram ur skuggorna. Människor behöver komma ner och komma fram. Vi behöver fler mötesplatser. Vi behöver framför allt lyssna på de människor som vi inte delar uppfattning med.
Det skymmer mitt på dagen. Människor stretar på i motvinden.
Det känns som om vi driver ifrån varandra. Som om vi stod på varsitt isflak i den här natten och bara låter armarna falla längs sidorna medan vi driver ifrån varandra.
Marcus Birro,
Författare
