Marcus Birro: "Jag känner hur den där primitiva, ursprungliga ilskan vaknar. Vilka ynkliga, patetiska och fruktansvärt fega jävlar drar på sig masker och ger sig ut för att råna barn? Hur fruktansvärt värdelöst funtad i skallen är man då?"
Snön faller, och vi med den.
Ulf Lundell är ett geni på att med få ord fånga något bra mycket större. Igår slog snöstormen till mot Stockholm. Jag stretade på mot vinden för att hämta mina barn som går i en kommunal skola på Södermalm. De har det rätt bra där tror jag.
Jag kan inte för min värld begripa hur de kan gå i skolan när de låg och skrek i en spjälsäng för en kvart sedan. Tiden är en bödel.
Vi leker i snön på skolgården. Deras glädje över att vintern kommit smittar även av sig på deras gamla pappa och vi stökar runt i snön tills vi är svettiga, blöta och iskalla på samma gång. Vi tar tunnelbanan till en kinakrog och äter lite innan vi beger oss hem under överläggningar huruvida Roma skulle behöva Totti i laget eller inte.
Samtidigt, i Nacka, blir en nioårig pojke rånad på sin mobiltelefon av unga maskerade män. Den pojken är lika gammal som min son. Jag känner hur den där primitiva, ursprungliga ilskan vaknar. Vilka ynkliga, patetiska och fruktansvärt fega jävlar drar på sig masker och ger sig ut för att råna barn? Hur fruktansvärt värdelöst funtad i skallen är man då?
Jag hoppas att det är en enskild och lösryckt händelse. Givetvis är det inte det.
Det visar sig att bara någon månad tidigare blev en liten flicka också rånad. Skolan i området har gått ut och varnat föräldrarna för att det stryker omkring unga män med luvor som rånar barn.
När jag läser vad pojkens pappa, Nicolas, säger är det särskilt en sak som får blodet att frysa:
Vad är det för ett land detta, där en nioårig pojke förväntas vara förberedd på att bli rånade av män i rånarluvor? 5 stycken var dem, asen som rånade en liten pojke...
Vad är det för ett land och ett samhälle där en liten pojke blir utsatt för ett känslomässigt och fruktansvärt övergrepp på vägen till eller från skolan? Vad är det för ett land där högsta polischefen är en clown som får Bagdad Bob att framstå som nyanserad, där en statsminister svamlar om att allting som sker är ”oacceptabelt” men sedan verkar skaka av sig exakt allting som sker?
Vad är det för ett land där skolor varnar föräldrar för att deras barn kan bli rånade på sin väg till skolan? Vad är det för ett land där kultureliten hånflinar åt folks rädsla och anklagar de som skriver om detta för lögner? Vad är det för ett land där 30 procent av kvinnorna (enligt BRÅ) är rädda för att överhuvudtaget gå ut?
Vad är det för ett land där 5 vuxna män väljer att attackera och råna en nioårig pojke? Och vad är det för ett land som tillåter detta ske igen och igen och igen och igen och igen...
Ni kan tycka att jag upprepar mig. Men jag tänker inte hålla käften om det här. Så länge barn blir rånade och utsatta för det övergrepp som ett rån innebär kommer jag fortsätta att jaga alla verklighetsförnekare som likt vår vän Bagdad Bob anser att allt är bra, allt är fint, det finns ingenting att vara rädd för.
Säg det till Nicolas son, en nioårig pojke som blir rånad av män i rånarluvor.
Fegheten känner inga gränser. Äcklet och ilskan känner inga gränser. Däremot känner vanmakten en gräns. Det räcker nu.
Det börjar bli dags att på allvar jaga, lagföra och bura in de fega jävlarna som sätter skräck i det här landet.
Punkt slut.
Författare
