Marcus Birro: "Som alltid är det kvinnorna vi får hoppas på. Ilskna kvinnor är nästan uteslutande tusen gånger bättre än män. Så nog behöver vi superhjältar som kan rädda världen alltid."
Arga, bittra män väljer ju nästan alltid fel. Själva känslan av att inte vara sedd, ilskan över att bli trampad på av etablissemanget, allt det där är sunda och hederliga känslor.
Har man levt hel sitt liv och bara blivit lurad, bedragen, avfärdad, inte lyssnad på, föraktad av den politiska, kulturella och mediala eliten, är det inte konstigt att man är skitförbannad på makten. Det är till och med helt rätt att bli förbannad.
Men det är när ilskan ska ta sig relativt konstruktiva uttryck som det blir…fel. Jag menar, Brexit? Donald Trump?
Johan Hilton skriver i DN idag att vi inte behöver fler superhjältar och på en punkt har han kanske rätt. Vi behöver inte fler överdimensionerade gröna män som slår sönder hus i sin blinda ilska, en ilska som dessutom snabbt blir både tömd och glömd. Vi behöver inte heller i verkliga världen fler miljardärer med cowboyhatten på sned och som silar både grässtrå och snacket på ett sätt som ”folk förstår”.
Folk kan och är värda bättre. Folk behöver inte bara "förstå". Folk behöver lära sig att känna.
Och som alltid är det kvinnorna vi får hoppas på. Ilskna kvinnor är nästan uteslutande tusen gånger bättre än män. Så nog behöver vi superhjältar som kan rädda världen alltid. Men det får bli en kvinna i så fall.
Jag tror vi får tänka nytt om vår nya superhjälte också. Mindre är mer. Om vi plockar bort alla slagsmål, spindelnät, all märklig kemisk förening som resulterar i märkliga mutationer så tror jag en modern kvinnlig superhjälte behöver lära sig en enda sak för att göra den här världen till en bättre plats.
Vi behöver en superhjälte som kan viska samförstånd i världens öra. Fattar ni eller? En superhjälte som har som förmåga att berätta för de som har makten att:
”Hej, du, det finns en värld där utanför befolkad av människor som är som du, nästan exakt faktiskt, som har ett hjärta som liknar ditt, som har ögon som liknar dina, som har drömmar som liknar dina och de människorna står mitt i vägen för ditt blinda, perverterade hat och om du nu på djupet av ditt hjärta förstår att du är som dom och att dom är som du så kanske du kan låta bli att låta hat rusa fritt och blint. Tygla det där hatet. Se det som förenar mer än det som skiljer er åt. Se din mor och se sedan modern till den människa du hatar. Byt plats på dem. Se dig själv i andra och tvärtom.”
Naivt? Kristet? Löjeväckande banalt? Absolut. Tack för komplimangerna.
Vår tids superhjälte behöver inte vara grön, inte vara stark, ska helst inte alls vara arg, eller kunna surfa på moln. Hon behöver däremot på allvar väcka maktens män med den sylvassa, naiva men uppenbarligen totalt bortglömda klassiker som medmänsklighet, empati och medkänsla.
Marcus Birro,
Författare
