"Jag hatar Almedalen, hårdrock och damfotboll"

Det är juli. Det är stekhett. En härlig Stockholmssommar är inte längre runt hörnet; vi lever mitt i den. Majoriteten av Sveriges befolkning skrattar, super som svin, bedrar sina partners, psykar sina ungar så till den milda grad att de måste ringa bris och tja, njuter av industrisemestern till fullo.

För min egen del så är det här första sommaren på tio år som jag är singel och jag är redan svinbitter ("hösten är här snart ändå", "är ändå inte särskilt förtjust i sommaren") och jag har på tok för mycket tid att fundera över ett par saker. Eller flera.

För det finns en grej som retar mig något oerhört. Den värdelösa pausunderhållningen. Kanske har det alltid varit så här. Jag orkar inte vara min egen lyckas smed, jag orkar inte arrangera roliga saker, jag orkar inte ens boka en tågbiljett eller bre ut en picknickfilt i det gröna så jag borde väl bara nöja mig. Men detta är fan under all kritik.

Det enda som bjuds på om man är lika lat som undertecknad är nåt politikerjippo i Almedalen, svensk damfotboll och fyra löjligt tråkiga hårdrocksband i Göteborg.

Är vi verkligen så billiga? Se Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt och några andra panelhönor svassa runt och prata om absolut ingenting med andra nollor med fula slipsar som äter potatissallad med plastgaffel och dricker vernissagevin från såna där glas som man fäster på sin tallrik.

Eller så går man hem till sitt och låtsats som att damfotboll är precis lika intressant som att ens Zlatan fiser. Eller så laddar man med chips, dip och starköl och tittar på 4 hårdrockskonserter på teve. Vad gör man framför teven? Spelar luftgitarr? Minns? Märkligt är det hur som helst.

Funderar ut om det finns några alternativ till det här... Och jo vänta. Vi har ju Båstad och Gotland och några rockfestivaler. Om man är immun mot könssjukdomar och gjord av pengar, that is. Lägg till två nollor så har du priset. 

Eller så stannar man i stan, försöker sminka över sina grova acne, slår halvt ihjäl sig i trappan på Fredsgatan 12, psykstirrar på nån snygg kille som ändå går hem med två långbenta blondiner födda 1991, promenerar hem längs Slottet, överväger att hoppa i kajen, vinkar in en taxi, åker hem och sätter aldrig sin fot inne i stan igen. Men vi ses.