Sigge Eklunds släkt gör upp på scenen

Det var i "Sommar i P1" som Sigge Eklund började berätta om hur han tolv år gammal sökte upp sin farfar Bengt Eklund, Dramatenlegendaren som dragit sig undan från världen. I radioprogrammet gläntade han på dörren till en uppväxt i skuggan av två skådespelare med enorma personligheter.

— Min farmor och farfar hade otroligt kraftfulla röster. Det i kombination med att de var så verbala och hade så svart humor gjorde att det var väldigt underhållande att lyssna på dem, trots att det de sade var ganska fullt av hat när de pratade om varandra, säger Sigge Eklund.

Delar av sommarpratet kom från pjäsen "Bolero" – som i höst sätts upp av Stefan Larsson på Intiman. Där formulerar Sigge Eklund sig om en av de få berättelser han inte har pratat om i podden med Alex Schulman.

— Det här gör man väl bara en gång i livet, skriver en sådan här pjäs om sin släkt.

Våga konfrontera

Pjäsen är en pastisch på Eugene O'Neills "Lång dags färd mot natt", som farföräldrarna hade en särskild relation till. Den är en uppgörelse mellan två makar som båda är skådespelare, och som lider av att rampljuset slocknat.

Verklighetens Bengt Eklund hade en bitter låsning vid Ingmar Bergman, och hävdar att denne förstörde hans karriär. Farmodern skyllde istället sina problem på sin man.

— Hennes karriär kommer ju på skam av en väldigt speciell händelse som uppdagas i pjäsen. Han låste in henne, när hon hade sin stora chans, säger Lena Endre som kallar den dramatiska konflikten "skådespelargodis".

Som 13-åring tog Sigge Eklund på sig uppgiften att förstå släktsorgen – men först här kan han lösa upp knutarna. Nu får också Sigge Eklund och hans bror Fredrik ta plats, som parets två söner.

— Det är en del av fantasin, här kan vi våga konfrontera och ifrågasätta dem, det jag var för ung för att göra när de levde.

Brann upp

Sigge Eklund hoppas att han gör sina farföräldrar rättvisa – och ser fram emot Stefan Larssons tolkning. Han följer arbetet från Los Angeles, där hans tillvaro vänts upp och ned efter att hans hus totalförstördes i bränderna i januari.

— Först nu har det uppstått något slags ödslighet, när man inser hur viktiga alla ens grejer är, det som utgör ett hem, säger han och berättar att det tuffaste är barnens sorg.

— Tryggheten är borta. Det är upp till oss att bygga upp det på nytt men det går inte över en natt.