Nyheter24:s krönikör Marcus Birro tar dig med på en inre resa när han beskriver vad han kände när han såg den hyllade serien Adolescence på Netflix. "”Hur handskas man med lojaliteten och kärleken till sitt eget barn om allt går åt helvete?”, skriver han.
Hur mycket meningslöst dravel, hur mycket perfekt tempererat mörker, kan vi hälla i oss innan en enorm brist på anständighet, innerlighet och allvar dränerar oss fullständigt. Till sist blir vi en öde strand av mörker.
Vi försöker förgäves tvinga i oss mer av allt det som inte vill oss något, varken gott eller ont. I längden, tror jag, är det allt det som inte vill oss något alls, som hotar oss, som riskerar att förvandla vårt inre liv till en illaluktande liten rännil av grumligt vatten som rinner dit marken vill.
Men ibland händer det att man ser något som tar tag i kragen på en och trycker upp en mot väggen, som stirrar en rakt ner i själen, som tvingar en att KÄNNA något. Man kan inte värja sig. Man har blivit välsignat manipulerad och vår invärtes människa kommer stapplande ut i ljuset igen.
Där är du, mitt verkliga, ömtåliga lilla jag…Jag har saknat dig, grabben.
Jag såg Netflixs brittiska serie Adolescence på min bröllopsresa. Som så ofta med nya serier man börjar följa hade jag inga föreställningar och förväntningar alls. Man lockas av nyckelord som “brittisk”, “mord”, “kriminalare” och förväntar sig inget annat än på sin höjd, intelligent tvistad underhållning.
Missförstå mig rätt, kära läsare. Jag älskar underhållning. Jag har inga helst problem med att ta sikte på det upplysta, lite malätna tivoli som är vår samtid. Alla älskar doften av smält smör på popcornen. Det är ljuvligt att känna de välbekanta ilningarna från taffliga skräckfilmer om hemsökta radhus i slutet av gatan. Jag ryser varje gång ficklampan slutar fungera i ännu en knarrig trätrappa till ännu en fuktig källare. Jag kan inte få nog av mordgåtor och tvistade spökhistorier.
Men jag vill också ibland bli drabbad. Jag vill känna att det jag ser är något nytt, något annat, något som tvingar mig att ställa frågor jag inte ställt på länge. Jag vill bli berörd av människor, inte skådespelare.
Allt detta, och mer därtill, får jag i Adolescence.
Serien surrar mig vid det stora blommande trädet som är min inre människa med en gång. Genom en enda kameraåkning får vi följa poliserna som en tidig morgon stormar in i en helt vanlig brittisk familj för att hämta den 13-åriga sonen som är misstänkt för mord. Så långt kunde det lika gärna vara vilken serie som helst. Men ganska snart, inte minst genom det rakt igenom briljanta skådespeleriet, förstår jag att detta är något annat.
Kameran är skoningslös, nästan dokumentär. Det känns som om vi står i trappan i det där radhuset och man känner föräldrarnas panik, polisernas ambivalenta och sviktande beslutsamhet, sonens förtvivlan och rädsla.
Jag kan knappt minnas när jag blev så imponerad senast.
MISSA INTE: Marcus Birro: "Lasse, du hade behövts här nere"
Många skådespelare är fast i föreställningen om sitt eget yrke. De blir olika bra på att förställa sig, på att leverera repliker de har lärt in under ändlösa stunder böjda över sina manus. Det här är något helt annat.
Varje avsnitt är filmat i en enda tagning och jag har förstått när jag läst om serien att det är en vattendelare. Jag vet vilken sida jag är på.
Det är brutalt uppfriskande och väldigt imponerande.
Även i serier och filmer som säger sig skildra det verkliga livet, som på allvar vill gå på djupet med det för oss alla lika, alltså det mänskliga, läggs en hinna av fiktion. Klippningen av en film raderar de där märkliga stunderna när ingenting tycks hända, tysta promenader i korridoren, den korta stunden vi kaffemaskinen, springandet i radhustrappan, samtalet om norska popbandet A-Ha i bilen på väg till en bio (som i sista delen av Adolescence).
Här finns allt sådant bevarat och det är rakt igenom briljant.
Serien är uppbyggd som ett kammarspel. Varje del är ett eget rum där vi som tittare hela tiden kastas mellan övertygelsen att pojken är skyldig, till att han omöjligen kan vara det.
Men som i alla briljanta kulturella sammanhang så är själva historien underordnad. Istället handlar allt om människorna.
När kameran stannar vid pappans ansikte när det långsamt går upp för honom att hans son antagligen är en mördare, när den stannar där, vägrar vika undan, får vi syn på oss själva, som fäder, som människor, som åskådare, och vi tvingas ner i vår egen källare, helt utan ficklampa, och just genom att serien vägrar vika för mörkret så får vi syn på vårt eget, och när vi får syn på det kan vi dra det med upp i ljuset och börja ställa ett antal frågor till oss själva.
Hur är vi som människor? Hur är jag som far till två barn? Hur handskas man med lojaliteten och kärleken till sitt eget barn om allt går åt helvete?
En sådan här briljant serie om skuld ökar inte vår egen, utan hjälper oss istället att få syn på det nystan som är kärleksrelationen till våra egna barn, och vi stärks, får insikter, blir hjälpta.
Det är väldigt sällsynt att en teveserie lyckas med den 360-gradiga panorering av känslor som den här gör. Ingenting, absolut ingenting, är svart eller vitt. Tårarna blir ett ödeläggande slagregn men också en bro mellan föräldrarna. Den helt ordinära bilresan in till stan blir ett avbrott i en mardröm som aldrig kommer att lämna dem. Det är så fruktansvärt genialt skildrat att jag nästan tappar andan.
Varenda skådespelare i den här produktionen är briljanta men jag måste nämna unga Owen Cooper (född 2009) lite extra. Han agerar inte framför kameran. Han bara ÄR. Han får exakt allting att verka helt naturligt. Och det kan inte ha varit enkelt att i scen efter scen ( som egentligen hela tiden är en enda) pendla mellan gastkramande och livsfarligt högmod, och total och hjärtskärande utsatthet. Hans komplexitet känns hela vägen in i hjärtat.
Ibland gör underhållning ont. Det är inte farligt. Det hjälper oss att förstå oss själva, och varandra, lite bättre. För mig har kultur alltid handlat om att bli omskakad och berörd. Samtidigt tror jag bestämt att populärkulturen är det enda sättet att förmedla allt detta. Helt enkelt eftersom populärkulturen är ett språk vi alla förstår. Jag har inte tid med avantgarde eller snårig kulturell snobbism eftersom det är ett språk INGEN förstår.
Men när vi leds ner till djupet av oss själva via en Netflix-serie är det en chans vi alla borde ta.
/Marcus Birro
