Mitt i fredsfirandet bombade ryssarna Bornholm – ön som fram tills dess varit krigets "gräddfront". Jag har försökt beskriva ett tidlöst våld som bara tillåts fortsätta, säger författaren Jens Liljestrand om sin nya roman.
Den 7 maj 1945 – när konfettin regnade över Kungsgatan i Stockholm – flög de sovjetiska bombplanen in över den danska ön. Tiotusentals tyska flyktingar och soldater hade samlats där.
I Rønne bombades bland annat sjukhuset, och i Jens Liljestrands roman lägger sig läkaren Edvard över den nyförlösta fru Rasmussen för att skydda henne med sin kropp. Men även om dagens krig i Ukraina triggade skrivandet, hade Liljestrand inga tankar på bombningen av BB i Mariupol.
— Jag har inte velat göra sådana övertydliga kopplingar, säger han.
Romantiteln "Befrielsen" är närmast ironisk, ryssarnas "befrielse" blev i själva verket en ettårig ockupation med hårt supande soldater och våldtäkter. Hos bornholmarna finns fortfarande en bitterhet över att engelsmännen hejdades på Kastrup – en order från president Eisenhower som hänvisade till en överenskommelse med Stalin, berättar Jens Liljestrand.
— Den här våren ser vi samma sak. Zelenskyj sitter och blir utskälld i Vita huset för att han inte har kostym på sig. Det är stormakternas likgiltighet inför de små staterna och de små människornas lidande och utsatthet.
Liljestrand är likt svenske Edvard starkt känslomässigt knuten till ön genom sin mammas släkt och talar om sin roman som "en fucking rollercoaster". Där historikerna har en annan version än vittnesskildringarna har han lyssnat på de senare.
— Den här historiska berättelsen har ett sådant mörker i sig, mitt sätt att hantera det mörkret var att skriva en dramatisk bok. Jag hade inte tänkt det, men nu drar den åt spänningsromanen, jag tror att mörkret drog mig dit.
Homosexuelle Edvard har flytt Stockholmspolisen efter att ha haft på den tiden förbjudet parksex. Nu blir han indragen i smutsiga krigsaffärer, även i motståndsrörelsens övergrepp på de många unga "tysketöserna" som stängdes in i en källare och fick skallarna rakade.
— Den här tvångsrakningen är den värsta som sker i Danmark. I min tolkning så beror det på att motståndsrörelsen på Bornholm höll sig så pass lugn under kriget, det här blev en överreaktion åt andra hållet.
Vad kommer då bornholmarna att säga om romanen?
— Om man börjar tänka på det tror jag att man begår misstag. Det här har aldrig skildrats skönlitterärt tidigare. Jag tänker: låt oss börja där! Om någon vill skriva en motbild är det väl jättebra.
Den 7 och 8 maj bombades städerna Nexø och Rønne på Bornholm – den tyske kommendanten ville inte kapitulera för ryssarna, utan för engelsmännen som aldrig kom. Ett tiotal bornholmare dog, hur många tyskar som dödades är oklart. Den 9 maj gick ryska soldater i land på ön och blev kvar i nästan ett år. Bornholms invånare kände sig svikna av Köpenhamn och fruktade att ön skulle införlivas i Sovjet. Men den 5 april 1946 lämnade de ryska styrkorna Bornholm.
