Daniel Webb: "Så kunde kungaskandalen tystas"

STOCKHOLM. Polisen hävdar att han är den utpekade gangsterbossen Milan Sevos högra hand. Han själv menar att han och Sevo bara är vänner, att han lagt det kriminella livet bakom sig och att han nu siktar på en framtid som bok- och manusförfattare. 

Det är inte utan viss förvirring jag slår mig ner vid ett bord på Södermalm tillsammans med Daniel Webb. 

Runt hans högra handled sitter likadana serbiska armband som Milan Sevo bär. Och när Sveriges kung skakas av den värsta förtroendekrisen i modern tid är det Webbs telefonnummer som Anders Lettström knappar in.

– Det spelar ingen roll vad jag säger för ingen kommer någonsin att tro mig. Det är så här, jag har känt Milan i 20 år. Det är en av mina absolut bästa vänner, han är gudfar till mina barn. Vi är vänner och precis som vänner gör pratar man om sina vardagliga bestyr. Det är inte så att bara för att han kallas Gudfadern så ska vi sitta och diskutera "Veckans Brott". Så är det inte, det är en ren mytbild, förklarar Webb.

"Det kan vara så banala saker"

Efter ett liv som yrkeskriminell skrev Webb boken "Livvakten" om sin kriminalitet och den uppmärksammade kungaskandalen. I dag medverkar han i två kommande filmer och skriver ett eget filmmanus. Vid sidan av hjälper han företag att – som han själv säger – "undkomma kriminellas klor".

Men vägen hit har varit lång. Under två decennier var han beväpnad i stort sett dagligen. År 2003 greps två personer med fem pistoler, tre k-pistar, två automatkarbiner, ett prickskyttegevär, 4 000 patroner, en bomb och en skarp handgranat. Deras mål, enligt polisen? Att döda Milan Sevo och Daniel Webb på en kampsportsgala i Solna.

– Varför försökte folk skjuta oss och varför blir det tjafs mellan tidigare fraktioner? Det är oftast banala och obegripliga saker. Det kan vara att någon känner sig förödmjukad. Jag tog inte lätt på det, men jag har aldrig gått omkring och varit rädd. Det som händer händer, man får ta problemen när de kommer.

Du skriver att dina 20 år som kriminell är "förstörda år". Hur menar du?

– Jag vill inte gå så långt att säga att jag ångrar mitt liv. Jag ångrar inte saker, det livet har tagit mig dit jag är i dag. Men det var år som var fyllda av hat. 

Ett hat som skapades under ett överfall i Webbs hem för 20 år sedan. Och som blev direkt avgörande för hur hans liv skulle komma att utvecklas.

– Det ringde på dörren en kväll och när jag tittade genom dörrögat såg jag att det var mina vänner. Men det slutade med ett rån och en utdragen misshandel. Jag trodde att vi var vänner – de såg mig som ett lätt offer, säger han och fortsätter:

– Jag kunde inte ta förnedringen på rätt sätt. Det tog för lång tid för mig att bli av med de demoner och det hat som den situationen skapade. Det förstörde mitt liv. Jag var en glad sprallig kille som tyckte om att springa runt på Söder och skratta. Av en slump drevs jag in på banan att tjäna brottsliga pengar – det är en sak. Men överfallet förändrade mig från en liten tanig kille till att jag gick upp i våldsbrottsligheten

Din bok fick kritik för att inte ta upp varför du valde kriminaliteten från början. Vilka orsaker tror du ligger bakom?

– Jag tycker inte att den kritiken stämmer. De kan inte förstå att det inte finns några givna orsaker. Jag har suttit i fängelse tre gånger. Den största gemensamma nämnaren bland fångar är bristen på fadersgestalt. Min pappa hade problem med psyket och de veckor jag skulle vara med honom låg han ofta på psyket, säger Webb, och fortsätter:

– Det tror jag är en orsak, men sedan vet jag inte. Jag kommer från en medelklassfamilj, min mamma var akademiker. Jag har inte blivit slagen, jag har inte haft en mamma som varit alkoholist, jag har inte levt på vatten och bröd. Det är inte förklaringen. Den enda rimliga förklaringen är att min pappa var borta. Annars är det bara att jag varit korkad som tog de beslut jag tog. 

Oavsett vad som är sant så har du ett gangsterrykte. Hur har det varit att leva med det?

– Jag tror att det är lite som med någon som har cancer; du pratar inte med den personen om cancern. Jag tror att folk kan vara lite rädda för att anställa mig. "Vad händer om det blir fel och vi blir osams? Ska han gå och knäcka mina fingrar då eller?". Men jag har inga problem med det. Det är ingen som går runt och visar mig några dåliga sidor. Det är värre på nätet.

Hur menar du?

– På flashback-forum till exempel, har jag läst saker om mig själv som svagare människor än jag skulle ta väldigt illa vid sig av. Jag förstår verkligen varför unga tjejer mår dåligt av näthat, en liten människa som bygger upp sin självkänsla är lätt att bryta ner. När jag läste att jag ser ut som en mongolid som sitter och runkar i min Volvo bestämde jag mig för att sluta läsa vad fega människor bakom alias skriver. Jag behöver inte sådan negativ energi i mitt liv. Det borde lagstiftas mot sådant så att inte unga flickor och pojkar far illa.

Du skriver att du tjänat stora pengar på kriminalitet. Är du en rik man i dag?

– Nej, jag hankar mig fram som alla andra. Men jag är en big spender, jag tycker om att leva. Att unna mig saker och se till att familjen mår bra. Jag är ingen Joakim von Anka som sitter hemma och snålar. Jag har tjänat mycket och gjort av med mycket.

Men om man läser taxeringar och inkomstuppgifter så har du ju inte så mycket pengar i dag. Hur försörjer du dig?

– Nej, exakt, det har jag inte. Jag klarar mig. Det går ingen nöd på mig, säger han, och fortsätter:

– Men om du undrar om det var värt rent ekonomiskt att vara kriminell så är svaret nej. Absolut inte. Jag vill inte slå mig på bröstet, men jag är en extremt energisk människa. Om jag skulle lagt all den här energin jag lagt på kriminella dåd på att bygga ett företag så hade jag varit vd för Tele2 i dag. Rent ekonomiskt är det inte värt det. Det finns ingen uppsida med kriminalitet, det vill jag verkligen betona. 

Jag måste snudda vid kungaskandalen. Det blev enormt uppmärksammat och sedan föll allt platt när bilderna var manipulerade. Hur ser du på hela den situationen?

– Jag tror inte att bilderna var förfalskade från början. Jag såg den där bilden väldigt tidigt och min åsikt är att den var riktig. Sedan blev den manipulerad. Mille Markovic skuggade en tavla och massa andra saker. Han tog en korrekt bild och gjorde den till en manipulerad bild. Så är det. 

Varför manipulerar man en bild som är äkta?

– Jag vet inte varför Mille gjorde det. Han kanske fick betalt för att göra bort sig själv och döda situationen en gång för alla? Bilderna var så manipulerade att ingen skulle säga att de inte var manipulerade – det känns ju nästan regisserat.

Hur har dina barn reagerat på kungaskandalen och att du var i alla tidningar?

– Jag skrev boken för mina barn. Det var som ett arv till dem. Sedan ville förlaget ha in kungaskandalen vilket är förståeligt. Men båda mina stora barn har läst boken och har läst ur boken i sina skolor för andra i klassen. Nu tycker jag att vi kan prata om det. 

Vad säger du till dem?

– Jag är transparent. Jag hymlar inte med någonting. Det var så att jag fattade många dåliga beslut och jag försöker bygga in i dem att man inte ska göra sådana saker. En gång i tiden tyckte jag att utanförskapet var okej och till och med att mina barn kunde bli gangsters. Men nu är det absolut inte så. Jag skulle låsa in dem och kasta nyckeln om det hände.

Hur har din familjesituation varit under de här åren?

– Jag inbillar mig själv att jag varit en bra pappa hela tiden, men det tror jag nog inte att jag har. Med facit i hand tror jag att barnen farit mer illa än jag trott. Jag har suttit häktad över jul, nyår och födelsedagar. Vi sa att jag var på jobbet och för dem blev det som att jag valde att vara borta. Nu när jag tänker efter kan det vara så att det satte sig i barnens hjärta att jag svek dem.

Hur är det att leva under sådana hot att man behöver gå beväpnad dagligen?

– Det tar på krafterna, helt klart, att hela tiden gå omkring och säkerhetstänka. Titta och undersöka när du ska gå hem, smyga runt i trapphuset. Jag hade kameraövervakning i hela trapphuset tills polisen tog bort det. Då gick man ut och tittade i kameran, hade osäkrat pistolen. Då hade jag familj. Det är inte det optimala direkt.

Till sist, vad gör du om tio år?

– Jag hoppas att jag jobbar inom media. Jag hoppas att ett par av mina manus har blivit filmer och att jag har visat med tiden att jag har lämnat det gamla bakom mig.

Efter intervjun är jag om möjligt ännu mer förvirrad. Webb har visat sig vara både sympatisk och öppen. Men under intervjuns gång har jag även fått se saker som – om de är äkta – skulle skaka om det här landet fullständigt.

– Det är sådant man kan hitta i de finas och rikas byrålådor, avslutar Webb.