Måndag 17 Mars 2025
Kirurgen jag arbetade med hade gått ned 26 kilo, en annan hade gått ned 32 kilo. Det berättar den norske läkaren Thor-Erling Engemyr om den svält som härjat i norra Gazaremsan. Efter att nyligen ha kommit tillbaka därifrån vittnar han om ständiga bomber, operationer utan bedövning – men också om att mer hjälp nu når fram.
Ortopedkirurgen Engemyr har jobbat två vändor nere i Gazaremsans sjukvård, i vintras och under våren. Hans palestinska kollegor var tydligt präglade av den svält som härjat norra Gazaremsan i början av året, då i princip inga hjälpleveranser nått fram på flera månader. De hade tappat tiotals kilon, säger han.
— Det är otroligt imponerande med dessa människor som ändå fortsätter. Min kollega Obaid har jobbat varenda dag sedan kriget startade.
Det fanns relativt goda lager i krigets inledning. De betades sedan av, så att det för de 300 000 personer som var kvar i norra Gazaremsan efter årsskiftet i stort sett varken fanns mat eller medicinska förnödenheter.
På sjukhusen kunde arbetande personal få en liten skål ransonerat ris varje dag. Och arbetet fortsatte, under extrem press.
— De fick göra många operationer utan bedövning. Gynekologen berättade att han då i januari fick göra kejsarsnitt utan annan bedövning än paracetamol, säger Engemyr.
Hans team, i norska Norwacs och världshälsoorganisationen WHO:s regi, hade med sig utrustning. Och han betonar att även hjälpdistributionen i stort ljusnat när han återvände i april-maj.
— Situationen blev betydligt bättre under de två månader vi var där. Vi hade med mycket anestesi, så alla våra patienter fick bra bedövning.
Men det svänger snabbt. Plötsligt kom flygblad med besked om en ny israelisk offensiv, och det norska teamet fick evakuera under dramatiska former.
Engemyr säger att han ofta får frågan om han varit rädd. Men svarar att han, trots att sjukhus ofta dragits in i konflikten, ändå tänkte att det är den säkraste platsen.
— Av två miljoner människor i Gaza var vi de tryggaste.
Explosioner är dock en del av vardagen där.
— De sista dagarna kom bomberna så nära att vi var tvungna att slänga oss på marken. Det fanns fortfarande glas kvar i en del fönster på sjukhuset, men nu sprängdes det bort, säger Engemyr, och berättar om hur tankarna vandrade om nätterna:
— Man lär sig höra hur de olika vapnen låter. Så ligger man och hör F-16-planens raketer, man ser ett ljus, kroppen spänner sig – och så träffas ju inte sjukhuset.
— Men så tänker man, var slår de ner? Vem ser vi på sjukhuset i morgon?
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera eller svara på andra kommentarer.
