Lättnaden att få komma hem är översvallande – om man kan och vill. Återvändande i Libanons krigsområden möts av förstörelse, spår av död och glassplitter överallt.
— Allt glas, fönsterbågar och dörrar – allt är krossat, säger Ismael Faris när han återvänder till sitt hem i södra Beirut.
Vittnesmålen från dem som varit krigets civila offer kommer som spridda reflektioner över en katastrofal tid som leder till den dyster framtid.
Brevbäraren Faris, 52 år, säger till tidningen The New York Times att han inte tror att hans fru och två barn kan flytta tillbaka hem, han har helt enkelt inte pengar nog för att återuppbygga hemmet:
— Det finns ingen möjlighet att vi kan återvända under rådande läge och det är en omöjlighet att hitta något nytt.
På södra Beiruts motorvägar var bilköerna oändliga. På biltak och i öppna bagageluckor fanns hela bohag: internflyktingarna var på väg hem.
— Det är en ny dag, vi vänder blad från en av de svåraste tiderna av lidande i Libanons moderna historia, sade tillförordnade premiärminister Najib Mikati i ett tv-sänt tal.
De som återvände till sina hem i Beiruts södra förorter möttes av brandrök, stridsdamm och ruiner efter de intensiva israeliska anfallen strax före eldupphöret.
Några passagerare viftade med gula fanor, symbolen för den Iranstödda Hizbollahrörelsen, "seger" utropades, rapporterar nyhetsbyrån AFP:s utsände på onsdagseftermiddagen, även om många av krigets offer i Libanon och i norra Israel ställde sig frågan om vad seger betyder.
— Vi vet inte vad vi återvänder till, säger Odie Arbel, 77 år, och boende i den israeliska kibbutzen Yiftah som ligger någon kilometer från gränsen till Libanon. Han gläds åt att se berget Hermon, åt doften av grillat kött, men säger till New York Times att ingenting blir sig likt och att många som flytt nog aldrig återvänder av rädsla.
Men i Libanon är det många som inte har något val.
Från ett bageri utefter Beiruts motorväg hörs sångerskan Fairuz sjunga: "Le, bättre dagar väntar". Abdullah Daher som äger bageriet och som satt på skivan säger att inte trodde på en fred för en vecka sedan "och nu återvänder alla".
Efter två månader som flyktingar vill de komma hem.
— Vi är så lyckliga, tack Gud, säger Hanna Trad från Maarakah, och konstaterar att många av hennes grannar har dödats och att hus förstörts – men "den vetskapen får vänta".
