Trumps nya världsordning: Den starkes rätt

Marco Rubio såg spänd ut, där han satt framför sina senatorskollegor i kammarens fullsatta utrikesutskott. Det var nu det skulle avgöras om han hade deras stöd för utnämningen till utrikesminister.

Så tog han till orda och började i målande ordalag beskriva den USA-ledda världsordning som rått efter andra världskriget: En där välståndet ökat, demokratier blomstrat, allianser skapats med Europa och Sydostasien och Berlinmuren till slut föll. Därefter en form av konsensus kring att en "liberal världsordning" för "världsmedborgare" skulle ersätta intressestyrd nationell utrikespolitik.

En konstpaus.

— Det var inte enbart en fantasi. Det var en farlig villfarelse.

Ett vapen?

Det blev helt tyst i rummet. Allas ögon vilade på Rubio när han slog fast att den "nästan religiösa" tilltron till frihandel skadar USA:s ekonomi, medel- och arbetarklass.

— Den globala världsordning som rått efter andra världskriget är inte bara obsolet. Den är ett vapen som används mot oss.

Den blivande utrikesministern lovade att hemlandet nu är hans enda och främsta prioritering – att samtliga UD-initiativ antingen ska göra USA säkrare, starkare eller mer framgångsrikt. Argumentationen hade tydliga ekon av Donald Trumps kampanjtal.

— En användbar retorik, konstaterar Björn Fägersten, seniorforskare vid Utrikespolitiska institutets Europaprogram och analysföretaget Politea.

— Trump anser att USA inte har råd att strössla pengar på allmän världsförbättring och att agera världspolis. Och man uppskattar inte fördelarna som de globala institutionerna ger.

Ny "hyperkonkurrens"

Attitydförändringen var tydlig redan under Donald Trumps första mandatperiod: Världshälsoorganisationen (WHO), som Trump nu dragit USA ur, kritiserades för sin covidhantering. Det globala klimatavtal som slutits i Paris avfärdades. Internationella brottmålsdomstolen, vars tjänstemän Trumpstyret nu belagt med sanktioner, beskrevs som ett hot mot USA och dess allierade Israel.

— Egentligen har vi varit på väg att lämna den liberala, globala världsordningen en tid – vi befinner oss i en övergångsfas. USA storsatsar på en alternativ ordning och frågan är vad man ska kalla den, resonerar Fägersten.

EU:s kommissionsordförande Ursula von der Leyen verkar ha satt sin etikett. I ett anförande inför unionens EU-ambassadörer nyligen sade hon att idén om täta samarbeten och hyperglobalisering är föråldrad. I stället är världen på väg in i en tid av "hyperkonkurrens och hyper-transaktionell geopolitik" där EU måste försvara sina värderingar och intressen, enligt von der Leyen.

Hot och uppgörelser

Sett ur det perspektivet är det inte märkligt att affärsmannen och fastighetsmagnaten Trump rivstartat sin andra mandatperiod med att backa ur internationella samarbeten, stänga ner biståndsmyndigheten USAID och hota flera länder med strafftullar. Presidenten står fast vid sina kontroversiella uttalanden om att annektera Grönland och Kanada samt påståendet att USA ska "ta över" Gazaremsan. Och vid säkerhetskonferensen i München nyligen upprörde hans vicepresident JD Vance många när han – i stället för att diskutera säkerhetshot från Ryssland och Kina – påstod att "hotet inifrån" var större i Europa.

Lägg därtill att Trump i veckan diskuterade Ukrainakriget med sin ryske kollega Vladimir Putin och nu planerar förhandlingar i Saudiarabien. Europeiska ledare rasar mot att de av allt att döma stängs ute från samtalen. Kievs deltagande är också oklart, Trump har talat med det krigshärjade landets president men hans styre har också gjort klart att det inte är aktuellt med Natomedlemskap och att en återgång till Ukrainas gränser från tiden före 2014 är "orealistisk".

— Det är en balansgång. Samtidigt som man ser om sitt eget hus vill man behålla rollen som den enda supermakten och ha världsherravälde, konstaterar Fägersten.

Kursförändringen är inte populär överallt. Världsledare håller krismöten och på hemmaplan i USA hålls högljudda protester.

Men Team Trump säljer den nya världsordningen med alla tänkbara medel. Kort innan presidenten svor ämbetseden besökte hans son och namne Donald junior Grönland och lät sig fotograferas med entusiaster i röda kepsar. Och så snart Marco Rubio fått grönt ljus som utrikesminister gav han sig av till Panama, som Trump satt under hård press. Detta med hot om att ta tillbaka Panamakanalen som USA skrev över på landet 1999 och som Trump hävdar att Kina fått för stort inflytande över. Häromdagen meddelade Rubio att amerikanska myndighetsfartyg nu får segla gratis genom kanalen – något Panama helt förnekar.

Som Kalla kriget?

Kina går som en röd tråd genom den nya USA-doktrinen, både militärt och ekonomiskt. Trump säger sig inte ha bråttom att tala med president Xi Jinping, trots att Peking protesterat mot de breda strafftullar på tio procent han aviserat på kinesiska varor. När det gäller Peking är läget nu inte helt olikt Kalla kriget, påpekar Fägersten.

— Rubio och hans gäng är Kinahökar. De vill ha ett antal kärnallierade, de måste inte nödvändigtvis vara demokratier, som ska tillhöra USA:s gäng snarare än Kinas, säger han.

Trump har en väl dokumenterad förkärlek för auktoritära ledare, under sin förra mandatperiod träffade han såväl Xi Jinping som Nordkoreas diktator Kim Jong-Un och Rysslands president Vladimir Putin. Det är sannolikt att den nytillträdde presidenten försöker få till en "deal" med någon av dem, uppgörelser som då kommer överskugga formell politik.

Vill vara lojal

I Europa, som länge sett sig som USA:s närmaste allierade och där många länder är Natomedlemmar, försöker man nu tolka "den starkes rätt". Trump har redan antytt att Europa köper på tok för lite bilar från hans hemland och att strafftullar är att vänta.

— Det är komplext. Å ena sidan vill EU vara lojalt med USA, å andra sidan förbereder man sig för handelskrig. Och inom EU vill man också rädda delar av den institutionella ordningen. Globaliseringen är inte död, men den kommer att fungera utifrån nya geopolitiska premisser, säger Björn Fägersten.